I går kväll satt jag i soffan rakt upp och ner och lyssnade på en läxläsningsuppgift i 2 timmar. Ja ni hörde rätt för så länge varade audiensen. Jag får nog erkänna att jag inte var helt fokuserad efter den första kvarten.

Och medans jag satt där och drömde mig bort funderade jag på om jag skulle överraska min man med att hoppa upp på träningscykeln med en helslimmad chockrosa gymnastikdräkt med volang till, bara för att se hans häpna nuna. Vis av erfarenhet vet jag att han inte ens skulle noterat mig i den chockrosa historian. Han skulle bara lugnt konstatera: – ”Så bra att du rör på dig.” Ok, det går fetbort som barnen skulle ha uttryckt det hela.

Fortsatte sedan med en ny tankenöt: Skulle jag hinna med en tvättmaskin till? – Nä.

Under tiden passade jag uppmuntrande på att nicka på huvudet och humma lite varstans under läsningens gång för att visa mitt, ehh, intresse.

Historieutövaren malde på i maklig takt om romarriket och jag  tyckte mig även höra något om påvens framfart flimrande förbi någonstans i bakgrunden. Plötsligt sa den kunskapstörstande historieutövaren att nu var vi klara. My goodness! Jag borde få medalj.

Jag är verkligen uppe i mitt rätta element, skolarbetet: Bild. Nämen, jag kan inte komma ihåg att det var ett så kul ämne i skolan. Jag har för mig att jag egentligen tyckte om teckning som det hette på den tiden. Men det ämnet lyckades varenda teckningslärare ta kål på. Bl.a. minns jag från en utav lektionerna hur en lärare stod vid katedern och hötte med sitt pekfingret att vi absolut inte fick snora eller kasta snoriga papper i hennes papperskorgen. Och vad gjorde vi? Japp, alla snorade så mycket de bara förmådde.

Ok, det var förr.

I dag: vilket jättekul ämne!

Vi gjorde härliga analyser av olika bilder och  jösses vad med saker jag plötsligt såg i bilderna som jag aldrig tänkt på förut. Vi pratade om konstnärernas bakgrund, spännande, spännande. Det känns nästan som om man satt i skolbänken igen, me like. Tänk att gårdagseftermiddagen skulle bli så himla rolig på grund av bild.

Man lär så länge man lever.

Han är inte så dum den där Carl Larsson.

Nu till ett allvarligt ämne: matematik. Det är tur att  alla barnen ärvde min mans räknehuvud, annars hade det varit riktigt synd om dem. När yngsta dottern kommer hem med sina mattetal häpnar jag över deras svårighetsgrad. My god! Så invecklat det ser ut. Tvillingarnas matte ska vi inte prata om. Visst, de går på natur/natur på gymnasiet och det är mest matte de håller på med, men det allra konstigaste är att de faktiskt tycker matte är jättekul. Jättekul? Bara tanken på derivata får mig att bli alldeles snurrig i huvudet.

Tacka vet jag den gamla hederliga ”miniräknaren” från förr, en klass för sig, eller vad säger ni?