Häromdagen skrattade jag så att jag höll på att kissa på mig. Jag har hittat hem bland Netflixsserierna. Programmet som gav mig ”magknipsskratt” heter; Jack Whitehall, travels whith my father. Säsong 2. Det var väldigt länge sedan jag skrattat så mycket, närmare bestämt för hundra år sedan när ”Pink Panther” med Peter Sellers för 4:e gången kom ut på bio.
Min man och alla barn som var hemma undrade vad som stod på när jag skrattade så högt och länge. När klockan till slut blev alldelles för mycket på kvällen och jag kanske borde ha gått och lagt mig för länge sedan kunde jag inte sluta att titta. Jag kände mig både glad och upprymd så det blev svårt att sova den natten. Nu har jag bestämt mig för att se serien långt innan sovdax, annars kommer jag inte att få någon ro. Kan varmt rekommendera den för att få sig en påfyllnad av lite glädje i höstmörkret.
I dag kom äntligen rörmokaren och fixade vår megapropp Allan som satt sig på tvären i ett av avloppsrören vid ett av handfaten. Rörmokaren sken som en sol när han stod med räkningen klistrad i handen och meddelade att vi numera har skinande rena rör ända ner till gatan. Jo, jag tackar. Jag blev nog lika glad som han blev över att debitera, tjohooo. Eftermiddagen har jag ägnat mig åt att rengöra efter detta inferno av skitiga kängor och avloppsvatten. Hemma hos oss luktar det numera som en nyponros, fast med Ajax då.