På väg mot vårt glassinköp på eftermiddagen stod jag plötsligt öga mot öga med en orm. Barnen som fått syn på den slingriga kroppen stunden innan skrek. Jag backade och ormen tog satts och gjorde några utfall innan den rullade ihop sig på asfalten. Men rusande hjärta och ormens nylle i mitt synfält flydde vi snabbt fältet. -”Det var nära ögat” mumlade Chelsies kompis. -”Om”, tänkte jag skärrat.
När jag ser ormar på håll brukar de inte beröra mig särskilt mycket, men nu när jag nästan trampade på en blev det andra bullar. Fortsättningsvis kommer jag att titta extra mycket på vart jag sätter fötterna, jag är inte sugen på att råka trampa på en, hua lia.
Den tropiska värmeböljan som infunnit sig gör att jag helt har tappat allt intresse för matlagning. Allt känns jobbigt att tillaga. Helst skulle jag bara vilja bli serverad mat och slippa stå i köket. Till lunch åt jag och Chelsie varsin köttbullssmörgås på hårt bröd med lite kall rödbetssallad på, det kändes alldeles lagom i värmen. När jag stack in huvudet i frysen såg jag en oxpytt ligga där och ropa på att den ville bli uppäten i kväll. Och så får det bli. Chelsie är hungrig mest hela tiden, henne stoppar jag i en bit brieost lite då och då när hon knorrar. Jag börjar undra om hon är i någon sorts tillväxtfas, inte helt omöjligt.