VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Veckanstanke: Rädd för framtiden

tankar_asikter_dianalamdre_influencer

Jag läste hos en bloggkollega för ett bra tag sen, om psykisk ohälsa. Hon har förlorat en bror till psykisk ohälsa. Jag har förlorat en väldigt nära vän till psykisk ohälsa, jag har fler bekanta som förlorat vänner till psykisk ohälsa. Och detta får mig att fundera lite. Fundera på saker som jag förmodligen aldrig kommer att få svar på.

Jag är livrädd, riktigt livrädd att mina barn ska blir drabbade. Psykisk ohälsa känns nästan som en smitta här i Sverige. Nått man hoppas att ens barn inte ska bli smittade av. Och jag blir fundersam på varför det finns så mycket här i Sverige? Vad är det som skapar det? Varför så mycket olycka här när allt är som bäst här? Vad är det som påverkar, gör det? Jag har 11 mostrar, över 50 kusiner och säkert ett 80 tals kusiner i andra grad (sysslingar) och ingen av oss har hört nått ord om psykisk ohälsa som tar livet av våra kära. Och det jag just nämnt är bara från mammas sida, sen har jag 4 fastrar/farbröder och kusiner etc. Vi har bra kontakt med alla och visst finns det depressioner men inte till den grad som det finns här. Jag har förlorat flera kusiner men det är till sjukdomar som cancer eller andra orsaker men inte nått alls i närheten av psykisk ohälsa.

Jag tänker att om man kanske kan förstå varför det finns så mycket här, varför så många drabbas och tar livet av sig så kanske vi kan också hitta sätt att förhindra att det ens uppstår, inte bara hindra själva akterna från att hända utan hindra själva ohälsan från att komma.

familjeliv

Jag blir ju rädd för mina två små tjejer som ska växa upp i det här samhället fullt av psykisk ohälsa. Jag blir rädd att de ska bli påverkade, lära sig att lösa problem genom att skära sig, lära sig att livet är mörkt och problematiskt när vi egentligen har det så jädrans bra som vi har det i Sverige. Jag har mer perspektiv på livet än många av mina vänner har haft eftersom jag har ett annat land att referera till. Jag ser ju problemen i Colombia, allt från när jag var liten och höra om maffian, det var gerillan, bomber runt hörnet, kidnappningar, till att man genom alla år har hört om ekonomiska problem att vissa ibland inte ens kunde köpa en deodorant vissa månader… Jag undrar om det är så att man bara inte har tid att känna efter om man har man psykisk ohälsa av den typen att man tar sitt liv. Man har ett ansvar, man har en annan familjegrund, värmen trots kaoset. Kan det bero på det? Värmen? Att vi är så ensamma här i Sverige? Att familjesammanhållningen är så mycket kallare att den nästan inte finns? Här är nästan vännerna viktigare än familjen/släkten. Ärligt vad är det som gör att man får psykisk ohälsa av den graden att man inte vill leva, vill bara dö? Kromosomer som saknas? Hormoner? Värderingarna i hemmet? Jag behöver verkligen få veta. Genom att veta kan vi förhindra.

Man ska inte jämföra problem. Men samtidigt undrar jag hur det kommer sig att vi som har det så jädrans bra på många olika sätt rent krasst har så mycket självmordsstatistik, så mycket ungdomar som skär sig och sen kollar man på länder som har bomber, krig, hunger/svält, ekonomiska problem, osäkerhet, fattigdom i stort, maffiaproblem, kidnappningar etc så är det folk som kämpar, skrattar, är familjära, är varma, bjuder på det minsta lilla, lever, är tacksamma och troende. Hur kan det vara så stor skillnad? Jag finns det allra djupast intressant. På allvar, det finns inget ”vi är bättre eller sämre” i detta inlägg, det handlar bara om mina egna observationer. Mina funderingar och tankar av det jag upplevt och sett.

latinas_barn_feel_good


Kommentarer


  1. Nina Green 8 mars, 2018 on 12:39

    Jag tror att det handlar om allt ska vara så jävla perfekt här. Allt ska vara på ett viss och man kämpar för att hålla sig ovanför vatten ytan och bara kör tills kroppen helt plötsligt bara lägger av. Det behöver inte vara så för alla. Men det stora boven är att när man hamnar i denna psykiska ohälsa så får man knappt någon hjälp. Jag vet flera som fick vänta upp till 6 månader på hjälp och då var det akut akut psykiatrin. En som är så sjuk kan inte vänta i 6 månader. Han eller hon behöver hjälp NU. Man får en massa medicin och den blir man utsparkad. Hemskt men så är det. Det är ont om psykologer över hela Sverige. Men intagen till det är så hög så många kommer inte in. Tråkigt

  2. anonym 8 mars, 2018 on 16:12

    Men många har svåra trauma med sej som övergrepp. Sedan tror jag vårt klimat påverkar. Denna långa vinter och många blir mer isolerade. För var folk mer öppna mot varandra och nu Stockholm blivit kallare. Det är tyvärr mycket ego tänkande. Jag dras med en förkylning som inte vill gå över. Det är så jobbigt. Hänt förut att jag sällan blir förkyld men när det kommer stannar den. Hoppas du slipper bli dålig kram.

  3. Diana - "La madre" 8 mars, 2018 on 21:28

    Nina: Ja det är säkert så som du säger, för dålig hjälp och för många fasader. 🙁

  4. Diana - "La madre" 8 mars, 2018 on 21:33

    Anonym: Ja det är ett tufft och kallt samhälle vi lever i.
    Hoppas du slipper bli förkyld fina du
    Kram

Comments are closed.

Senaste uppdateringar från mig