Det är så lätt för mig att sitta här och säga det ena och det andra, för jag har redan nått vissa av mina mål som jag hade i mitt ungdomsliv. Jag har redan min man, gift mig, fått två barn, bor i hus och ett bra jobb, ett bra liv, en bra ekonomi och all den där tryggheten som man söker efter när man är yngre.
Det är lätt för mig att säga en del saker här men tycker ändå det kan vara värt att lyfta upp. Det finns många som är över 30, får panik över att inte ha någon partner vid sin sida, som inte har barn eller bor ihop med någon. Paniken ligger i att åren går, målen försvinner längre och längre bort enl de och inget blir bra.
Men jag tror starkt på en grej. Ju mer du tänker på kärlek, livspartner, barn och äktenskap så åker det längre och längre bort. När du väl slutat tänka på det, det är DÅ det kommer, plötsligt står det exakt där, framför dig från typ ingenstans. En person på Ica, på jobbet, en bekants vän, en granne, en från fiket, en säljare, vemsomhelst.
Så släpp det, slappna av. Det du inte kan styra är det ingen ide att oroa sig över. Leta inte efter kärleken, det är en av de få sakerna som är bättre att låta det komma till dig när du och livet anser att du är redo.
