Har just läst ut en bok, är så hungrig på böcker, slukar de som eld i lågor eller hur man säger. 🙂 Boken En tillräckligt vacker dag för att dö, skriven av Jeanette Lindblad. Den var bra, fängslande men på samma gång gjorde den mig arg. Arg över att man kan vara så svag för kvinnomisshandlare, hur man kan acceptera så mycket som hon fick gå igenom. År efter år stannar hon vid en man som slår henne sönder och samman, som utnyttjar henne och det där löjliga ”han hade kanske ändrats…” alltså så irriterande. Jag har jättesvårt att förstå såna kvinnor, jättesvårt och jag saknar totalt medlidande med hela situationen.
Jag kan inte låta bli att undra..
Varför stannar man?
Känner man inte att man är mer värd, vad är det som lockar från att gå efter första gången. Ursäkt eller inte, gråtande man eller inte, så är jag så mycket värd att ingen får lyfta sin hand mot mig. En gång hände det mig och jag slog nästan sönder och samman hans bil. Jag är mer värd, jag är inte vemsomhelst.
Varför tar man så mycket skit?
Att någon ska trycka ner dig och förnedra dig med ord. Varför accepterar man det, hur kan man inte känna att det är bara en låg människa som kan behandla en så. Jag har haft en person som trott en gång, att han kunde förnedra mig, dubbelt så lång som mig själv. Jag ställde mig upp, höjde min röst och sa det enda och det andra tills han var så liten att han var hälften så liten som jag var…
Varför flyttar man inte i smyg?
Jag hade tagit mitt pick och pack och dragit i smyg, på natten. I boken beskriver hon ett flertal gånger att de inte ens bodde ihop, han kom och gick som han behagade. var borta i veckor ibland, varför inte bara dra till en annan stad. Hon hade ju redan flyttat ett flertal gånger..
Jag har så många varför. Vad får en människa att stanna år efter år, grej efter grej? Jag kan inte bli mer än irriterad och arg som ett bi.
Kanske jag låter orättvis, må så hända, det är okej, alla har inte samma förståelse. Jag tillhör de som har alldeles för mycket respekt för mig själv för att låta någon nedverdera mig, för att låta mig förnedras, slås ner, brytas ner och när jag dessutom har barn! Sorry om jag låter hård, det är okej för mig, jag förstår verkligen inte.
Nu ska jag läsa något annat, mer harmoniskt.
Comments are closed.
Dom kanske är uppväxta med en pappa som misshandlat mamman. Eller är så unga och blir nedtryckta och hunsade och då kommer ju rädslan. Tragiskt är det.
Anonym: Sant, det kanske är så i många andra lägen men denna historia handlade inte om något sådant. Hon var en stark kvinna från början..
Men ja jag håller med, tragiskt.