Sorry att jag inte synts till på bloggen men faktiskt så tog det här med svärmors död, hårdare än vad jag tänkt mig. Att se min man så förkrossad har tagit hårt på krafter, sorgen, energin. Att försöka finnas till för barn, min man, för hans blodsfamilj, allt är tungt, svårt. Jag försöker vara stark, jag försöker lyfta upp alla men det är en svår uppgift. Sen är det ännu svårare när man har andra i sin närhet som istället för att vara ett stöd, blir en belastning istället och får en att må sämre. Så det blir tungt, jag ska bära upp alla möjliga och orka vara tålmodig, förstående, snäll, stark och allt men vart hämtar jag mina krafter ifrån? Utan stöd kan jag inte finnas till för andra. Så är det bara. Då kommer jag också att gå under.
En fin gest av min mor när vi kom hem samma dag från dagen då min svärmor avlidigt. Vackra blommor och en vackert ljus tänt i henne namn. Fy vad vi grät när vi kom hem och såg det. Min fina lilla man, så hemskt att se sin andra hälft förstörd, så ledsen och så otröstlig. Man finns alltid där för varandra men just nu känner jag att jag inte vet HUR jag ska finnas till, vill bara lindra smärtan men det är rent av omöjligt. Men tiden får läka såren, tiden läker alla sår hoppas jag.
Tack till er alla för ert stöd, era meddelanden privat och på bloggen. Tack fina.
