Jag tänkte på en sak imorse. Lillan har ju varit krasslig i nästan en vecka men vi har inte kunnat veta vad det har varit. Hon har varit dålig i magen men inte vinterkräksjuka. Magsjuk, massa kiss, uppe på nätterna och mått illa utan att det kommer nått, magont varje dag och hon som älskar skolan vill inte gå för att hon inte känner sig bra, kissar hela tiden, ibland ont men oftast inte..
Alltså vissa har skrattade de åt mig för att jag ”går på” hennes manipulativa sätt (enligt de). Hon har ju varit pigg ändå, gått ut och lekt när kompisarna plingar på och varit ute. Men till saken hör att jag känner mitt barn, jag vet vem som är bra på att manipulera och inte, jag vet vem som är ärligast av de, vem som trivs i skolan, vem som älskar mat och inte fejkar magont. Jag kan mina barn. Jag är mamma.
Med dessa personers skratt och ”hån” så sa jag inget, jag kände innerst inne att det är nått men jag kan inte placera det så jag var ändå på jobbet i förrgår, med världens skuldkänslor över att inte vad det kunde vara och dessutom ”tvingat” iväg henne till skolan.
Igår fick jag nog av hennes ”mamma jag har ont i magen..” för jag vill verkligen veta vad det är, hon kissade 5 ggr på mindre än en timme!! Så jag åkte till läkaren med henne, Alva Kliniken och japp. Urinvägsinfektion. Ungen är expert på att sitta på kalla platser och hon är ju rätt känslig för det.
Nu mår jag bra, för nu vet jag att min magkänsla, min instinkt, min känsla för min barn och tillit funkar till max och lite till. Aldrig någonsin tvivlar jag igen. Med skuld nattade jag henne idag, men med en trygghet över mitt lejonmammaskap.
Jag kan mina barn. Jag är mamma.
Comments are closed.
Herregud vem skrattar och hånar? Klart man känner sina barn. Du hade rätt. Var stolt att du stod på dig. Kram
Nina: Ja du, personer som kanske inte själva har den tilliten till sina barn som jag har för mina. Man känner sina barn och oftast när man skrattar åt andra så är det oftast sig själv man menar och inte den andra personen. 😉