Buenos dias
Vad härligt med helg och ledighet. Synd däremot att det inte är lite mer värme därute. Idag har vi ett litet firande inom släkten och efter har jag och E en biodejt att åka till. Vi har längtat så efter att få se Avengers så det här ska bli trevligt. För jag ljuger om jag säger att det blir jätteskoj. Livet är som det är just nu och det kommer att ta tid vad jag förstår. Det är första gången jag har någon så nära som förlorar sin förälder och jag hade ingen aning om hur en sorg kan vara. Jag har upplevt flera sorger, av kusiner som blivit skjutna och nära vänner som tagit livet av sig men inte av en förälder (tack gode Gud). Jag har sett många går och jobbar efter två veckor efter att ha förlorat en förälder men det är inte lika lätt för alla, vissa behöver mer sorgetid. Så det är svårt att kicka igång det vanliga livet, för det är inte vanligt längre.
Vi människor tror ofta att efter en stor tragedi handlar det om att processa den och sen återgå till det vanliga livet. Men vi missar att efter en stor tragedi så är inget vanligt längre, inte vi, inte livet, inte vardagen. Så hur kan vi kräva att man ska återgå till det ”vanliga vardagen”. Inget är vanligt längre.
Nu handlar det mer om att lära sig att leva det nya livet, handskas med den nya vardagen. Och det tar tid, det kräver kraft och energi som man kanske inte har i början. Så allt handlar om att ge det tid. Olika tid för alla.
Comments are closed.
Jag minns när det hände mig. Min far dog inte men på sätt och vis gjorde han det. Det är som du skriver det går inte över det börjar ett helt annat liv efter händelsen för alla i familjen. Relationer ändras och inget blir någonsinn vad det var innan. Alla lär sig bara att leva det nya livet med ett ärr i hjärtat. Det går aldrig över man bara lär sig. Och det tar lång tid innan man formar ett nytt liv. Det tar olika lång tid för alla. För min mor tog det ca 4 till 6 år för mig kankse 1 år. Allt beror på vad man har runt omkring om man har egna barn man måste ta ansvar för osv.
Sara: Ja usch det var ju på något sätt som att förlora sin far. Men ändå är han kvar. Så säger E också att han kände i början när hon var på sjukan, när hon började tappa allt, så var det som att hon inte fanns kvar längre men ändå var hon kvar. Men sen är grejen snäppet värre när de faktiskt inte är kvar längre, då kan du inte se deras ansikte, ta på de, prata till de eller med de längre. Inget alls. Hemskt.
Ja det är olika för alla. Nu syftade jag mer på det där i början att klara av att överhuvudtaget leva utan att bryta ihop totalt och hitta tillbaka till jobbet. Det kan inte ta 4 år hoppas jag. inte ens 1 år, man måste ju tillbaka till jobb och vardag, men smärtan kommer nog alltid finnas kvar, saknaden ännu mer. Men jag menade den största sorgetiden måste ju gå lite snabbare än så.. eller? 1 år är mycket att inte jobba på…
Kram fina
Ja absolut! Man måste ju helt enkelt. Jag minns när R pappa dog. Han jobbade dag ett men var deppig minst ett år.