Just nu är jag i affekt och borde inte skriva men jag blir bara så trött på livet ibland. Hur kan det vara så orättvist? Jo för att vi är idioter ibland och tillåter det. Rent ut sagt. Jag jobbar till 17:00 ungefär, hjälper till lite med matlagningen och sen äter jag med familjen. Mannen drar och tränar och jag umgås med barnen, ritar, gör läxor, tittar på julkalendern. Sen när de ska sova, så känner jag att jag måste få lite träning jag med, jag behöver det och förtjänar det såklart. Men medan maken min, får träna i lugn och ro på gymmet, utan att bli störd och avbruten så står jag här hemma i vårt hemmagym och blir avbruten ca 3 ggr / träningspass!! Alltså varje dag jag tränar så har jag alltid blivit avbruten allt från 2-3 ggr tills jag bara inte orkar mer. Varje gång jag blir avbruten är det säkert 3-5 minuters nedvarvning och på den tiden hinner man komma av sig för mycket, energin går ner, kroppen hinner kallna och varva ner för mycket och det blir tyngre att återhämta sig för att köra tungt igen. Det är så frustrerande att jag vill skrika ut högt.
Idag skulle jag gå på motionsbandet i 35 minuter, vad är 35 ynkliga minuter.
Det gick 15 minuter och sen blev jag avbruten första gången, sen blev jag störd igen efter 19 minuter så jag gav upp, irritationen kommer i kapp mig och jag måste kliva av motionsbandet vilket gör att jag varvar ner totalt. Ner och fixa vatten åt ungen, upp igen, bädda om, svara på frågor som de har, lyssna, finnas till och tillslut har det gått 10 minuter och det är ingen ide att börja om träningen igen. Känslan är borta. Men irritationen är maxad. Så jädrans orättvist det kan vara, VARJE av hans träning är bra, är hel, ostörd, men VARJE av min träning är störd, avbruten, halvdan, stressig.. och om någon behöver träning så är det JAG!
Jag säger dock inte att det är hans fel, det kan det omöjligt vara men jag blir så arg ändå. ååååååhhhhh!!!!
Jag ville bara träna, lite, en halvtimme! Nu går jag och duschar istället.
