Vad svårt det är att leva ett liv som man vill ibland. Jag har alltid drömt om att få åka till Paris, att få resa med min man både innan barn och efter. Men nu när jag har chansen så tar det emot. Jag älskar att vara med mina barn, har svårt att skiljas från de och slappna av när jag lämnar de för att åka bort en längre sträcka.
Undra om det har med mina katastrof-tankar att göra? För jag litar fullt ut på mina föräldrar att de ska ta hand om mina guldstenar, mina diamanter. Men det har med mig att göra, att jag har svårt att vara långt ifrån de. Vanesak eller något att jobba på med terapi?
Nu har jag facit i hand och jag kan säga att det jobbiga va den första dagen innan vi åkte. Sen när vi åkt så hann jag inte tänka på barnen en enda gång nästan. Jag tror att det också är stor skillnad mellan att åka på solsemester när man inte gör något mer än att sola, ligga still och har all tid i världen att tänka. Och en annan grej när man åker på en resa där det handlar om att gå och gå, se sig omkring, uppleva, fota etc. Man hinner inte ens tänka en tanke..
Med andra ord, det gick asbra och jag känner mig så lättad efteråt.
Det här var något vi behövde, efter 8 år som föräldrar så kan man behöva få komma bort på en riktig resa tillsammans utan barn. Vi har varit i Spanien själva, två dagar tror jag det va. Men den var mer ångestfull med tanke på att det var första. Vi gjorde heller inte mycket mer än att sola hela dagarna. Men den här resan var något utöver det vanliga för mig. Det var länge sen jag hade det så bra utan barn. Jag är så tacksam för vår resa, tacksam för min present.
