Okej, lite kort och koncist kommer här förklaringen till varför jag va borta från bloggen en hel vecka.
Påväg in till förlossningen!!
Förlossningen började på lördagen, då kom värkarna i 180 och kl 14 ca tog dem emot oss. Jag är livrädd för nästan all smärtlindring som finns, vill inte tappa kontrollen med lustgas och har fobi för sprutor. Så ja det va väl inte många alternativ kvar för mig. Jag höll ut till ca 7 cm utan nått men jösses vad det va jobbigt, tillslut provade jag lustgasen. Det funkade ett tag, men sen gjorde det så ont att paniken introducerades i snabb fart. Min fästman fick nog när han såg hur mycket jag led och i så många timmar, vi närmade oss 20 timmar, så han bönade mig att ta Epidralen (sprutan/bedövningen som man tar i ryggen). Sagt och gjort efter en hel del gråterier och skrik från min sida.
Bara början av alla värkarna som komma skall
Barnmorskorna jobbar i skift och vi hann uppleva ca 3 som kom och gick. En av dom reagerade på att jag hade så stor mage, hon undrade lite lätt om det kunde va bebisen som va för stor och speciellt för mitt lilla bäcken. Sen va det inget mer med det.. Dagen efter på morgonen när denna barnmorska kom tillbaka och såg att jag va kvar tyckte hon att det va dags för akut kejsarsnitt. Jag va öppen 9 cm men flickan verkade inte kunna komma ner hela vägen. Så det vart mer sprutor, kateter och allt möjligt.
Keyla 9 dagar gammal
Kl 11:00 kom min älskade ängel ut, fin, ren och frisk. Tårarna bara sprutade på oss båda och lyckan va till max. Tills dom förde bort mig till uppvaknings avdelningen. Jag va så bedövad att jag inte fick komma ner till BB. Min fästman fick sitta ensam i ett litet rum med vår nyfödda bebis och helt utan att veta vad som hänt med mig. Hans oro va till max och ingen hade han att fråga. 3-4 timmar gick utan att jag fick se min bebis och min bebis mig.
Tillslut kom jag till BB avdelningen och återförenades med min nya familj, vilken underbar känsla. Dagen efter kom plötsligt en frossa som fick hela sängen att hoppa av mina skakningar. Jag va kokhet och frös som en tok. Snabbt kastar sig L.A över alarmknappen. Jag hade åkt på en infektion i livmodern för att dem andra hade missat att ge mig antibiotika/penicillin i förebyggande syfte!! Så in med flytande (dropp eller vad det heter) antibiotika i blodet så att febern (som låg på 39.5) skulle gå ner fort. Dagen efter va det lite bättre och bättre. Efter det har det dykt upp små saker som har vart lite problematiska oxå men lite mer personliga.
Nu när vi är hemma, 1 vecka (10 dagar) senare så känns allt bra. Infektionen är kvar men på väg ner, min kropp är svag men återhämtar sig snabbt och flickan är kanon bra och frisk som tur va.
Mina mammablommor som min älskade fästman gav till mig.
Idag är mina tankar många, frågorna är många och besvikelsen är stor. Jag känner mig berövad på min förlossning. Jag undrar hur det kommer sig att så många kunde missa att min bebis va för stor för min ”lilla” kropp, hur kunde min vanliga barnmorska som jag va hos varannan vecka missa att bebisen va stor?? Att vaginal förlossning inte skulle gå för mig!? Jag är så otroligt besviken, så ledsen och arg på alla.
Men tur nog så har vi vår underbara Keyla i världen nu, äntligen så har vi henne här, hon är verkligen här!! =)
Läste några av dina förlossningsupplevelser. Så synd att vården gjorde ett så dåligt jobb så att du inte fick en så bra upplevelse du hade kunnat. Jag var rädd för att personalen skulle vara otrevlig under min förlossning också med det var helt tvärtom! Så skönt!
Ha en fin jul