Natten lördag till söndag kände jag en del sammandragningar som va ganska annorlunda och starka. Jag sov nästan inget av den natten och va orolig över att det verkligen hade satt igång på riktigt. Det vore ju oxå typist, just den natten då vi hade haft grillfest innan och Eddie fått i sig några öl efter att jag övertalat honom att slappna av. Så söndag morgon 08:00 vaknade jag igen av väldiga värkar och väckte Eddie. Han reagerade med ett stort leende men när han vaknat till lite så kom paniken fram till honom. Det va ju 2 dagar kvar, hur kan allt börja nu?
Vi ringer in till förlossningen och frågar vad vi ska göra och får direktiv om att avvakta och se hur dagen blir. Jaha..
Sen ringer vi min mor för att be om barnvakt men hon va ju sjuk.. så allt verkade börja riktigt bra där. =)
Senare på eftermiddagen runt 19:00 tiden så ringer vi igen och säger att värkarna är jätte starka och kommer vart 7e minut.. Jag ska ju inte föda vaginalt så vad väntar vi på?!
Vi rusar in till förlossningen lite panikslagna över att jag inte ska va öppen för mycket. Jag vill ju verkligen ha kejsarsnitt! Men när vi kom fram så va jag öppen 3 cm och fick valet hur jag ville föda. Mina nerver va så igång och min hjärta slog hur snabbt somhelst. Jag längtade så efter min bebis men samtidigt så va jag livrädd för sprutorna. Jag bara grät och grät och grät mig igenom hela förlossningen..
Inom 1,5 timmar så hade vi lilla Kiana ute (med kejsarsnitt)! Allt gick jätte bra, alla va jätte trevliga och bra. 3 dagar senare va vi hemma..
och där börja en annan historia…
