Har ni tänkt på vad som händer när vi börjar förbjuda våra barn saker? Har ni tänkt på hur det påverkar barnen och vad du utsätter de och dig själv för? Hur bäddar du för framtiden och vad är det du skapar?
Det är kanske rätt sällan vi sätter oss ner och tänker på vad vi gör, vilket jag förstår för vi är ofta rätt uppslukade i våra liv, vårt jobb, allt annat vi gör. Vardagen helt enkelt. Oftast är det också vardagen som slukar oss ifrån våra barn med all dess tid, energi och händelser. Vi har så mycket att göra, hinna med, alla kraven på oss att vi inte hinner reflektera hur vi beter oss i vardagen och vilken framtid vi bäddar för.
Vi lever stressade och vad lär vi barnen, att leva stressat.
Vi jobbar ihjäl oss för att ge barnen ett bra liv och vad lär vi barnen, att jobb och pengar är viktigare än barnens tid och deras uppmärksamhet.
Tillslut är vi så slut på energi, orkar inte något med barnen, tålamodet är slut och resonemanget likaså. Vad lär vi barnen? Att de är jobbiga för vi orkar inte, har inte tid, skriker på de, förbjuder, etc.
Vilken framtid har vi då bäddat för? En problematisk sådan. För båda parter.
Något tänkvärt jag kom tänkte på häromdagen.
Genom att förbjuda barnen att göra saker när vi inte är med, är samma som att lära barnne att ljuga. Speciellt när det kommer till att inte få leka med vänner tex. Det enda som händer då, är att barnen kommer leka ändå men just lärde sig ljuga och dölja saker för föräldrarna. Denna gång var det harmlöst men nästa gång och gången därpå kan det handla om mycket värre saker. Tänkvärt… Bädda för en bra framtid.
