Den tiden vi lever i nu för tiden så är det lätt att bara leva på utan att ens reflektera vad vi känner. Som att säga ”jag älskar dig” till sin partner. Ibland när vi har det som mest stressigt, både E och jag på våra respektive jobb, kan vi slukas in i den där robotvärlden som man så lätt kan känna ibland. Man missar de viktiga sakerna i livet, de där detaljerna som gör att man inte glider ifrån varandra. Som att säga just, ”jag älskar dig”. Vi har andra små saker som att alltid pussas innan vi somnar, alltid. Och ibland pussar E mig på kinden eller pannan innan han går upp för att gå till jobbet. Men vore det inte för just de där andra detaljerna och att vi är så bäst på att prata som vi är, så hade vi nog också hamnat i en skilsmässofälla. För man märker tydligt hur allt blir avtrubbat när man bara kör på i vardagen utan att känna och säga något, det blir liksom bara ett tomt häm med en massa robotar.
Man måste påminna varandra att stanna upp, att känna. Det gäller att stanna upp och känna känslan när du dricker din kopp kaffe tex. Är den varm, lagom? Smakar beskt, för sött, lagom? Hur känns det när du dricker den, nöjd, stressad, glad? Vad ger den dig för känsla?
Samma med din partner. Stanna upp och känn känslan, när du kramas din partner, känner personens doft, hur känns det att säga ”jag älskar dig” eller höra orden? Ja ni förstår.
Kan vara en liten tanke bara, inför framtiden. ♥
