God morgon onsdag, har ni sovit gott? Jag vet inte om jag kan säga att jag har det. Jag gjorde ett stort misstag igår kväll. Jag började titta lite lätt på dokumentären ”leaving Neverland”… Hade inte tänkt att titta så mycket men det blev bara mer och mer. Att göra det innan läggdags är allt annat än bra. Sen att man är mamma gör saken tusen gånger värre. Det blir inte många fina drömmar av det där inte.
Åh jag kan bara sucka, min största idol inom musik, mannen som gav musiken känslor och abstinens. En stjärna som få, ingen har väl hittills kommit upp till hans nivå än i dags läge? Jag tror det aldrig mer kommer att finnas en stjärna som han. Den publiken han hade, de fans, de konserterna ja jag vet inte.
Men sen att få se en sån här dokumentär.. det krossar ens tankar och känslor. Men det handlar inte om mina känslor, det är ju ändå offren.
Ska jag våga titta vidare? Enligt Elaine Eksvärd, själv överlevare av sexuella övergrepp, ska man försöka se den här filmen som en ”utbildning” för att ta lärdom om att förövaren kan vara vemsomhelst. Din granne, barnens lärare, barnens släkting, barnens kompis pappa. Så att prata integritet med sina barn och hålla ögonen öppna är bra.
Men en sak vill jag säga. Är du själv överlevare av sexuella övergrepp, se den inte. Den är tydligen en rejäl trigger som sätter igång tankar, känslor, minnen…
