Inför Sveriges Nationaldag passar jag på att klargöra efter några kommentarer jag fått…
Varför är det så svårt för många människor att acceptera att jag inte anser mig som svensk trots att jag är född och uppvuxen i Sverige? Det är ju knappast så att jag vill någon illa med det. Det känns och verkar många gånger som om de tar det personligt vilket det självklart inte är. Men anledningarna till varför jag inte ser mig som en svensk utan som en utlänning i Sverige eller en colombianska som är försvenskad och född här, är många. Bland annat, att det känns som att jag nekar min familj, mina föräldrar, alla av samma ursprung förutom jag? Det vore som att säga att jag inte är samma som de och det är jag ju.
Men sen så finns det en annan anledning. Att man ständigt kommer få höra små smygrasistiska kommentarer som ”alltså ursäkta att jag säger det här men alla dessa invandrare…. etc etc.. alltså ta det inte fel, du är ju ändå född här, anpassad och allt.. ” Alltså vilken jädrans korkad kommentar att ens säga! Det är klart jag inte ursäktar och självklart är det inte okej. Mina föräldrar är ju invandrare! Min bror är utlänning precis som jag! JAG är inte blond och blåögd och kommer alltid känna mig ickesvensk. Vad får dig att tro att jag vill höra dina smygrasistiska kommentarer!? Så om jag hade brutit när jag talade så hade jag inte vara okej, om jag hade haft svårt för att förstå svenska så är jag inte okej? Om jag inte förstår mig på försäkringskassans alla kryptiska brev så är jag inte okej? Vem fattar de liksom?
Smygrasism finns verkligen överallt och ändå är det något alla svenskar nekar. Det här är så svårt att skriva om egentligen för det är något som är så laddat. Men jag är å andra sidan inte jag inte den som håller tyst om saker och ting, jag är ju den som står för åsikterna själv. 😀
Varför kan man inte bara acceptera att det inte är dunderviktigt och avgörande livsöde i ens existens att vara svensk eller vad man nu bor någonstans? Jag trivs sjukt bra med att vara latina, älskar det med hela mitt hjärta, själ och känner stolthet ända långt in i vart enda cell i kroppen. Jag älskar mitt utseende, mina färger, mitt språk, mina rötter, min familj och släkt, mitt land, vår musik, vår mat, till och med vår passion vi använder att uttrycka vad vi tycker som även kallas för temperament. 😛 Men med det sagt vill jag inte förneka Sverige. Jag är tacksam över det liv jag har fått, jag är glad över att få lite av Colombia och Sverige. Jag är tacksam för två delarna, jag är tacksam för två (tre) språk, jag är tacksam för snö, skidor, pulka och snögubbar. Jag är tacksam för bra jobb och härliga löner och mycket mer. Men jag behöver inte vilja vara svensk för att jag tycker om eller är tacksam till ett land. Vi kan väl bara acceptera varandra och må bra ihop?
