Jag orkade faktiskt ta mig hem genom en powerwalk. Jag bytte om och insåg, när jag kom ut, att det var läskigt varmt ute och att gå i tights var inte bra beräknat. Men jag hade nog inte kunnat gå i annat ändå, känner mig inte bekväm i kortbyxor än.
När jag kom hem hade Eddie besök av en vän. Så inget var gjort hemma, men jag vill inte störa så jag ställde mig och slängde ihop något att äta till alla.
Jag älskar känslan att man ställer upp som en självklarhet för varandra. Jag för han och han för mig. Det är det som får mig att älska mitt äktenskap. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte förstår hur folk kan säga att ett äktenskap är svårt, det är nog inte svårare än vad ett vanligt förhållande är, men det de upplever som svårt är kanske grejen att inte kunna kasta ut personen när de vill och säga ”det är slut!” ? Jag vet inte. Men att äktenskap skulle vara svåra förstår jag inte alls. Det säger nog mer om dig och din partner i sig tror jag, om hur ni kommunicerar och behandlar varandra som är det som avgör om det är svårt eller inte. Har ni svårt att kommunicera? Ja då blir det svårt. Är ni eller någon i förhållandet, konflikträdd, ja då blir det svårt. Men om ni kan sitta ner och prata om saker, upplysa varandra om det i en vanlig konversation, ja då kommer ni långt och kommer nog inte bli så svårt.
Sen finns det svåra perioder men det kan ju bero på dålig sömn med småbarn, stress på jobbet, svåra perioder i livet med dig själv som sen går ut över andra. Återigen, kommunikation är svaret. 😉
Och nej, jag har inte det perfekta äktenskapet, jag har bara hittat min perfekta match till mig själv.
