Känslan att ha en bebis är överväldigande, en känsla som man aldrig kunnat tro att man skulle känna. Jag kunde inte ens föreställa mig hur underbart det skulle kännas att få ha en egen bebis, visst är dem söta när man ser andras. Men att ha sin egna är nått helt annorlunda, nått som är från en själv, nått som man själv skapat. Känslan av att se den lilla söta klumpen som ligger bredvid en som är så beroende av en, är så stor att den knappt går att beskriva. Keyla är mitt allt, mitt hjärta, min själ, mitt universum och mitt liv.
Men nått som är värre är alla dessa känslor som ingen berättar för en att man kan få, alla känslor och tankar som man går igenom. Ingen berättar för en att man kan känna saker som t.o.m får en att få skuldkänslor. Man går igenom tankar som ånger, ångest, panik och en massa frågor om man verkligen gjort rätt. Känslorna har inget med att man inte skulle älska sin dotter att göra, utan det är mer att det är en sådan stor förändring i ens liv. Såna stora förändringar blir påfrestande, man kan lätt känna sig kvävd och instängd i ett hörn eftersom man vet att det inte finns någon återvändo. Men vet ni vad, det är helt normalt att känna så. Det finns inget rätt och fel, alla känslor är tillåtna, oavsett hur hemska dem är. Många vänninor har känt riktigt hemska tankar om sina barn som man verkligen kan skämmas över men även det är naturligt och helt okej.
Va inte rädda för att be om hjälp om ni känner att ni behöver det, om det blir för mycket. Bvc (barnavårdcentralen) kan erbjuda stöd för att prata ut bara eller prata med mannen eller en vän ni litar på. Men skäms inte, oavsett hur hemska tankar det än är och hur mycket skam ni känner så lovar jag att i dom flesta fallen är det helt normalt.
Kommentera
