Ibland blir man stum när man får livets sanningar framför sig. När man ser hur folk beter sig mot en och hur många som man trott vart en sak visar sitt rätta jag förr eller senare. Otroligt hur man kan tro att man känner personerna runt omkring en men så får man det bevisat att det gör man inte. Någon gång i livet, om inte flera gånger får du besvikelser efter besvikelser av dem nära du har. Folk som säger sig vara raka och ärliga människor visar sig förr eller senare bara va falskhet och det enda dem är, är rädda, fega och avundsjuka. Det är tragiskt att dessa människor som är så fega måste spela vara nått dem inte är för att man ska repsektera dem, istället för att visa sina rätta jag och låta oss andra bedömma själva om det är nått värt att respekter och tycka om eller inte. Det är så irriterande, förargande och sårande när man stöter på sånt i ens liv. När man inser vem ens nära är, vad dem går för och att dem inte alls vart det man trott att dem vart för en. Otacksamheten finns överallt, avundsjukan likaså. Vidrigt och förpestande känslor som dessa människor tas över av. Det den här världen behöver är kärlek, är det så svårt att ge!?
Detta är inte riktat till någon speciell, utan till flera samtidigt.
KommenteraBuenos dias läsare. I natt har jag sovit lite bättre men jag har så svårt att somna. Det känns som att man har 100 tankar i huvudet. Igår hade jag konstiga tankar som på min mor tex. Plötsligt låg jag och tänkte på min mamma som befinner sig i Fuerte Ventura hos mina kusiner på besök. Plötsligt kände jag den där stoltheten över mina föräldrar. Jag tänkte på att dem är så allmänbildade, så intellektuella, så intelligenta och smarta. Jag kände en enorm stolthet över att ha två föräldrar som är allmänbildade, dem är inte ett par dumstrutar som inte kan nått och som man måste förklara allt för. Jag är riktigt stolt över att dem känner till allt, att man kan fråga dem om allt, att dem klarar sig själva och är 2 egna individer. Min mor reser omkring själv, tar sig överallt själv, har bott i flera länder, kan det mesta på både svenska och spanska. Min far är super intelligent. Han kan allt!! Och då menar jag precis allt, man kan fråga han om nästan vadsomhelst och han kan svara på det. När jag va liten så va pappa min Gud.
Jag ser upp till dem och det är så jag tycker att man ska känna för sina föräldrar. Det är hemskt för dem barn, söner/döttrar som måste konstant hjälpa sina föräldrar med förklaringar av systemet, tunnelbanor, samtal, översättningar.. etc Jag ska väl inte behöva ta hand om mina föräldrar, dem ska ju ta hand om mig. Skaffar du barn så ska du väl ta hand om dem oxå, inte se till att du blir omhändertagen med allt, i alla fall inte fören dem är gamla nog att inte klara sig själva som vi va när vi va bebisar och barn.
Ännu en gång, jag är stolt över min mor och min far. Två starka individer, starka personligheter och riktigt smarta och kunniga personer. Jag hoppas att jag kan bli så som dem är för mig, för min Keyla.
Hur vi träffades:
Jag jobbade som administratör åt ett bemanningsföretag, han jobbade som processoperatör på ett oljebolag. Jag vart uthyrd av mitt företag till hans jobb och så träffades vi.
Jag jobbade där i 3 veckor, 1 veckan va han inte där, han va på semester. Jag jobbade med bara gubbar, snälla goa gubbar. Men belöningen kom 2a veckan, när han kommer tillbaka från sin semester…
Han kommer in till jobbet, min andra vecka. Brun, fin, fräsh, men sin blåa keps och ljusa jeans, fint leende och sina mörka ögon så presenterar han sig. Jag stod och tappade hakan när han kom fram, kunde inte tro mina ögon att det fanns en sån fin, snygg och fräsh kille på jobbet. Som om inte det va härligt nog så va han dessutom latino! Kunde detta bli bättre?!
Vi började prata, lära känna varandra, adda varann på facebook, chatta. Vi bytte nr, smsade, han bjöd på lunch och vi flirtade. Båda visade starkt intresse och 2 veckor senare (när jag vart där totalt 3 veckor) så va det dags för mig att sluta på jobbet. Jag får panik och smsar att det är min sista dag (fick veta det samma dag) han fick panik och ber om att få ses senare samma dag. Det blir vår första riktiga dejt den 1 oktober.
1 oktober 2007, vi ses på Södermalm. Vår dejt blir inne på 54 på söder, vi tar några drinkar och pratar om allt. En av dem första ämnen vi hade konstigt nog va vad våra barn skulle heta!
2 oktober 2007 dejtad vi igen på gamla café Eden som då hette Cozy men numera heter Chill.
3 oktober 2007 dejtar vi igen och sen dess har vi sett nästan varje dag i snart 3 års tid.
Vi reste till Åre dec (nyår) 2007, vi åkte till Magaluf Mallorca sommaren 2008, kommer hem och flyttar ihop den 1 oktober, firar nyår på Alicante- Calpe 2008-2009. Reser igen till Mallorca- Puerto Pollensa sommaren 2009. Förlovar oss på min födelsedag 2009, köper bostad tillsammans och får barn 2010.
Nu håller på att starta företag tillsammans och ska gifta oss 1 oktober 2010.
Vi har delat ett helt liv tillsammans under våra snart bara 3 år.
Vad återstår? Många, många fler resor och spännande äventyr för denna familj.
Idag finns inte vårat jobb kvar, ingen av oss jobbade kvar där men stället som vi anser som va vårt jobb är borta. Ner rivet, borta och stängt. Men minnena finns alltid kvar och resultatet (än så länge) vart våran otroligt fina och vackra dotter.
Sista vardagen med familjen. Vi har inga större planer än så länge men vi får väl se vad som händer längre fram in i dagen. Jag och Keyla ska ut och promenera lite i det fina vädret medan mannen är hemma och latar sig. Vi sover inte så bra så vi är konstant trötta, men som mor så tar man på sig ansvaret att va den som går ut med bebisen eller annat ansvar med Keyla. Undra varför det är så? Att man som mor inte kan låta bli att va lite mer ansvarsfull, mjekling och orolig. Medan mannen är den som oftast inte oroar sig som en mamma gör, som kan sova gott om nätterna utan att tänka på att ens bebis kanske fryser, som kan sova bort en dag utan att få dåligt samvete för att man inte gjort nått med sitt barn..etc Varför är det så? Är det så för att vi bär på vårat barn i 9 månader i magen, ser den växa inom oss, känner den och får den växande kärleken redan då? Medan papporna bara ser en mage växa och plötsligt finns det ett barn där efter 9 månader? Ja jag vet inte, men en sak jag vet är att dem flesta männen är likadana.
Bild tagen ur google
Läste en artikel om en tjej Madeleine från England som bara dejtar rika män. Droppen för vanliga män kom tydligen när hon va på en dejt på en restaurang med en kille bad om att splitta notan. Madeleine tyckte det va så pinsamt att hon nästan dog enl henne. Efter att ha träffat en rik man på en bar och fått smak för hur det är att leva det rika livet så lovade sig själv att bara gå ut med rika män. Hon fick champange, lyx väskor och resor till andra länder. Idag tror hon sig ha hittat sin man, 36 år och rik. Hoppas det går bra för henne..
Det jag började tänka på va hur den stackars tjejen ser på svenskarna då? Här delar ju alla på notan känns det som. Här är man ju så fixerad med jämlikheten. Här delar man verkligen på noterna, du betalar för dig och jag för mig. Jag vänder bara på klacken och går. Ska jag på en dejt så ska mannen ta mig *** bjuda mig!
Jag kommer från en annan kultur trots att jag är född i Sverige. Jag kommer aldrig kunna vänja mig vid jämlikheten. När min man och jag dejtade så köpte han allt till mig, även nu oxå. Bjöd och bjuder alltid på maten ute, shoppade kläder och betalade resorna vi gjorde, jag får blommor ofta och presenter då och då. Jag tar ju allt i hemmet, han har alltid rena kläder, mat på bordet och ett städat hem. Nu säger jag inte att det är så vi lever i vår kultur men man har ju hemmafruar där, männen sliter för sin familj och dem lever hela livet ut tillsammans. Här där man säger sig ha sån jämlikhet, så separerar dem flesta efter minsta lilla. Blir det jobbigt, krångligt så är det bara att separera, ta av sig förlovningsringen och flytta isär. Jag ser min familj i latinamerika, dem verkar nästan alla så lyckliga med sina familjer. Jag ser nästan alla vänner/bekanta här, det är bara bråk, skrik och hot med att skiljas igenom åren. Här är man så självständig att man inte behöver kämpa, det är lättare att ge upp och gå. Vad är lycka egentligen? Pengar? Nej självklart inte. Jämlikhet? Inte i mina ögon. Att ta olika ansvar, ta hand om varandra på olika sätt och ha respekt och kärlek. Det är lycka för mig.
Fotomontage från Photofunia
