VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Annorlunda & konstig

Känns inte bra idag, vet inte riktigt vad det kan va men det bara är en sån där dag då man känner sig låg och att inget är rätt. Jobbigt att känna så och det va ett tag sen jag kände så faktiskt. Det är krävande att ta hand om ett barn, det är mer krävande att inte få egen tid som man vill. Jobbigt att anpassa sig efter andra och aningen irriterande att inte få göra vad man vill när man vill. Aptiten håller på att försvinna och tankarna står stilla men ändå inte. Det känns som att när mitt barn inte mår bra så mår inte jag heller bra, sen kan det va lite nervositet inför bröllopet kanske inte vet jag. Men det går nog snart över.

Nu ska jag sätta mig ner och äta lite flingor för det är mer eller mindre det enda jag fått i mig idag.

Kommentera

För mycket makt, Svenska kyrkan?

Efter prästen samtal igår så började jag undra hur det vart förr. Man vet ju att kyrkan alltid haft mycket makt och styr över folket. Men i Sverige trodde jag inte att det va så, här trodde jag att man inte ens hade makt i kyrkan längre. Prästen igår tvingar oss mer eller mindre att fixa vigsel ringar. Vi har våra tatueringar och temporära ringar tills jag blivit av med gravidkilona men det gillade han inte. Han vill att vi har riktiga ringar. Fasen det är inte mycket man får bestämma själv inte, jag som trodde den Katolska kyrkan va hård men Svenska kyrkan är fasen mycket värre. Är det mitt eller hans bröllop!?!

Sen kan jag inte smälta att min far inte får följa mig ner för altaret, att min fästman inte får stå där framme och vänta på mig ivrigt och spänd. Som Eddie själv säger, han har sett fram emot att få stå därframme och se mig komma ner till honom i min vita vackra klänning med min fina uppsättning och allt. Nu blir det ju ingen överraskning. Jag får inte ens klä mig i kyrkans rum utan måste klä mig hemma, alltså vad är det för korkade regler och vad har hänt med kyrkan!? ”Jag är inte min pappas ägodel” säger han till mig när jag säger att jag vill och har alltid haft en dröm om att bli bortlämnad från min far. Eh nä men är jag min mans ägodel då? Mina föräldrar skapade ju mig, klart dom ska lämna bort mig! Shit jag blir bara mer och mer sur ju mer jag tänker på det.

Svenska kyrkan förstör hela min dröm, mina planer, mitt bröllop och dom saker jag sett fram emot. Pappa blev jätte besviken och likaså min fästman. Jag menar, vad är vi utan våra föräldrar. Dem skapar oss, ger oss livet, uppfostrar oss, tar hand om oss hela livet och så helt plötsligt har dom inget att säga till om när deras barn väl ska gifta sig! Förbannade samhälle som är så äckligt otacksamma till sina föräldrar, ingen respekt, inget igenkännande och tacksamhet alls. Vi skulle inte va nått alls utan våra föräldrar!

Kommentera

Är män idioter?!

Varför är det så att män sällan duger till någonting? Varför är det så att män oftast bara kan tjäna in pengarna och inte så mycket mer. Varför är det så att dom oftast saknar intresse för andra saker än sig själva och deras hobbyn? Varför är dom oftast så egocentriska? Även om dom skaffar barn kan dom många gånger ha svårt att faktiskt komma ihåg vad som är viktigt ang barnen utan sätter alltid sig själv i första hand, varför?

Hur kan det komma sig att vi mammor får en naturlig moderinstingt om att ta hand om barnen på bästa sätt, komma ihåg allt som dagis, kläder, maten och så mycket annat men inte männen?? Är dom dummare än oss? Saknar dom ett visst antal hjärnceller? Får dom fler slag mot huvet än vad vi får och därför blir dummare och mindre minne i hårddisken?

Om man vill få nått gjort, om man vill ta ett beslut, om man behöver information så är det bara att göra det själv, skaffa det själv eller be om hjälp. För det är ingen ide att tro att männen någon gång själva kommer att lyckas få smartceller som får dom att tänka. Glöm det, dom är för dumma för det. Och ja jag vänder mig till alla förbannade karlar där ute. Vad trött jag blir på ert släkte!

Kommentera

Rökning

Vad konstigt det är att när man en gång vart rökare så är man alltid fast på ett eller annat sätt. Jag slutade egentligen för över 3 år sen men inte helt och hållet. Rökte ibland smått i perioder när jag va med nån som rökte. Så helt och hållet slutade jag nog för ca 2 år sen. Jag slutade inte i samband med graviditet eller liknande. Jag slutade för att jag ville, jag slutade för att jag insåg hur idiotiskt det va att röka. Insåg att jag förstör bara min kropp, att man luktar jätte illa överallt, hår, hud, kläder och mun. Jag började skämmas för att va så gammal och fortfarande hålla kvar vid nått så korkat. Så jag la av, ganska lätt faktiskt.

Men det jag inser nu är att jag aldrig riktigt kommer ifrån det ändå. Vill absolut inte börja röka igen men mentalt så finns suget kvar då och då. När det är som värst med Keyla tex, att hon får mig att se rött. Eller tex när jag känner att jag bara inte orkar mer så känner jag i slutet av den dagen att jag bara vill lägga Keyla och dra ner till cafet. Köpa cigg och en latte, sätta mig ensam och bara njuta. Men det är inget jag egentligen vill, innerst inne så vet jag att det är bara äckligt och vidrigt och håller emot.

Men det jag absolut tycker är jobbigast är just att man aldrig verkrar komma ifrån det, suget alltså. Jag drömmer om att jag röker ibland och andra gånger känner jag mig så nära så nära att gå ner och köpa av ren desperation. Oftast är det när nått har hänt, sur/irriterad, ledsen/förtvivlad.

Börja aldrig att röka människor. Helt onödigt, man har så svårt att komma loss från det. Det luktar riktigt illa och är inte det minsta tufft eller fräsht. Dont smoke!

Kommentera

Svart-Vitt

Tänk vad människor kan förändras. Inte bara fysiskt utan även som personer menar jag då. När jag va yngre och i många år har jag trott att jag inte ville bli mamma. Jag kunde inte ens föreställa mig själv gravid, ännu mindre med ett barn. Jag har inte alltid trott på äktenskap och giftemål, då mina egna föräldrar är skilda (men goda vänner). Jag har vart en person som lätt tröttnar på nått, som inte riktigt kunnat tänka mig ha en och samma person resten av livet. En person som tyckte om att ha det stökigt i ett förhållande, som behövde ha det stökigt för att veta att jag lever, att vi har pasion och känslor för varandra.

Idag är jag en person som snart kommer att gifta mig då jag känner att det är absolut det rätta att göra med min man. Vi ser det som en fin ceremoni mellan oss i familjen, som nått fint och vackert att minnas för livet. Vi har en dotter på snart 6 månader, jag fick alltså min bebis som jag aldrig trodde att jag skulle få. Och när hon väl kom till världen kändes det helt naturligt att va med henne, att ta hand om henne. Vårt förhållande är ovanligt bra, vi förstår varandra, komunicerar och har det jätte härligt ihop. Jag behöver inte längre dem hemska bråken eller skriken för att känna pasionen, vi har det ändå. Vi har trygghet, tillit och kärlek som blommar mer och  mer varje dag. Skickar kärleks sms till varann än idag efter flera år, överraskar varandra med små lappar, blommor och liknande. Och om allt går som vi vill så har vi våra drömmar att uppfylla, flytta utomlands och starta företag. Men först kommer bröllopet. 😉

Allt med mig har alltid vart svart eller vitt. Och även här vända jag från svart till vitt på bara 2 år. Är det inte lustigt hur man kan vända så, hur man kan tro att man känner sig så bra men inte alls vet vad man står fören man träffat den rätta. Ja jag har verkligen träffat min rätta!


Bild från 2007

Kommentera

Senaste uppdateringar från mig