VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Iskalla kommentarer

När en person går in i väggen och blir utbränd på jobbet tex, så hör jag alla säga att man måste ju ta hand om sig, vila upp sig och stanna hemma minst 1 månad för att komma på fötter igen. Gå i terapi, prata, motionera och vara sjukskriven/ledig från jobbet ett tag för att återhämta sig. (Jag håller med)

När en person avlidigt, som dessutom är närstående, så hör jag från många, säga att man måste fortsätta livet, livet fortsätter, livet går vidare. (jag håller med men inom sin tid)

Det hela handlade om att någon frågade, ”hur är det med Eddie..” Varpå jag svarar, ”inte alls bra, upp och ner såklart, idag är han hemma själv…” Och denne person tyckte då: ”men man måste ju tillbaka så snart som möjligt, livet går vidare…” WTF ??

Är en utbrändhet allvarligare än ens mors död?
Är  det här samhället så jädrans kallt och familjelöst att man inte sörjer sina nära anhöriga ens mer än 2 dagar?
Alla får sörja hur kort/länge de vill anser jag men det har inte ens gått en vecka!! Låt en son sörja sin mor utan krav för Guds skull. Skamligt kallt samhälle. Minst 3 pers sa mer eller mindre samma sak.. ”upp på sadeln igen..” absolut, ska säga samma sak när din mor går bort eller när du blir utbränd och totalt utslagen..

#iskalltsamhälle

bilder_foto_svartvitt

Gammal bild

Kommentera (6)

Annons

Avundsjuka eller tacksam?

Go’morgon på er! Hur skönt är inte det här, det är ju vad livet går ut på tänker jag. Att få vakna och inte alltid ha något planerat, utan även kunna bara gå upp och vara. Inga måsten, inget alls, bara gå upp, äta frukost, ta sin kopp kaffe och sätta sig med minimalt med kläder ute på altanen. Det är livet.

Det tråkiga var att inse att det var just två veckor sedan svärmor försvann från oss, men tanken att hon nu vilar utan smärta och skitliv, är en liten liten tröst i sig.

Det får mig att tänka på en fråga jag fått för ett tag sen, om jag som familjemänniska och mor inte känner mig ibland avundsjuk på många andra bloggare som reser omkring i livet med vänner och partajar?

grattis_fodelsedag_diana_ung_ungdom_25ar_fest

Och där måste jag säga ja och nej. Jag känner mig inte avundsjuk på de, för det jag ser är att det är ju det enda de har. De har inte en familj som får de att känna en annan mening med livet. De har bara vänner i sitt liv som betyder något, inte en partner, inte familj, inget annat än vänner. För mig är det rätt fattigt. De har heller inte något att stanna kvar för, de åker överallt för att se världen och leva loppan men när de kommer hem så har de fortfarande ett tomt boende att komma hem till. Vilket inte jag har. Så därför kan jag säga nej. Men det enda jag kan säga ja till, är att jag älskar att resa, se världen och skulle väldigt gärna vilja resa mer med min man. Det enda jag kan känna avissjuka på är att de kan slänga pengarna i sjön om de vill, för de har ingen annan att ansvara för. Vilket jag inte kan, för jag har sötnosar att ansvara för, som är det viktigaste för mig i mitt liv och deras välmående och framtid. Så i slutendan NEJ. Jag känner att vi alla har olika faser i livet. Jag har haft min, jag har festar galet, alla dagar i veckan, jag har rest omkring, jag har semestrat, jag har varit singel, jag har gjort sånt som jag velat i mitt liv. Jag blev mamma sent i livet (för att gå på snittet menar jag då) och det är jag tacksam för, för då hann jag leva livet.

Det enda jag saknar och vet att jag ska göra igen, är att resa med min man lite mer. Weekendresor så snart mina fina barn blir lite lite större bara, så att man kan lämna de med mor-far föräldrar och åka.

#vartacksamfördetduhar

blogg_bloggare_familjelivet_karlek

Kommentera

Annons

Ordet ”aldrig mer”

kanslor

Det är så jobbigt att mista en person man haft i sitt liv. Spelar egentligen inte någon större roll vilken roll personen har haft hos en. Att mista någon innebär att veta att man

-aldrig mer kommer att ses
-aldrig mer kommer att höra rösten
-aldrig mer kan ta på eller krama
-aldrig mer kan dela någon tanke eller mening med

Att säga till sitt huvud att man aldrig mer kommer att kunna göra något är redan där ganska svårt att acceptera. Att säga ”aldrig mer röka” brukar många inte klara för då börjar de röka igen istället. Det är tunga ord. ”Aldrig mer”.

Jag väljer att ta lärdom, att se det fina, att försöka höra vad ”the lesson” var här och ta åt mig, för att inte låta den här personen ha funnits här och försvunnit förjäves. Någon mening måste det ha funnits.

naturen-.jpg

Kommentera

Annons

Ensamt samhälle

Igår var det ju Valborg. Firade ni med att gå till majbrasan? Vi velade otroligt mycket och tillslut så gick vi för barnens skull men det kändes nästan onödigt. Förr var det att vi gick med familjen och umgicks tillsammans, men nu är det mer av en vänskapsgrej det hela. Antar att det är väl så det är i samhället här, allt handlar om vänner mer än familjen. Man ser hur familjerna, grannarna kommer tillsammans med andra grannar. De vuxna står och pratar, delar en stund tillsammans, äter lite korv och nått gott att dricka medan barnen springer som tokar överallt med sina vänner. Förhoppningsvis har föräldrarna koll och andra inte, så då och då hör man ”kan xxx mamma komma till indiantältet..” tex, då har någon råkat komma bort för mycket. Ingen familjekänsla alls, allt handlar om att leka med vänner. Föräldrar som är skilda står ensamma, barnen springer omkring med vännerna. Återigen, det handlar om att vara med vänner, inte att dela något med familjen.

När firar man något med familjen här? Vad är heligt för familjerna här i Sverige undrar jag? Julafton kanske? Känns som att det är också den enda dagen eller? Det är sorligt, för det är nog därför många är så ensamma här också, utan vänner har de inget. Jag har inte direkt nära vänner, men jag har familj. Det är mer värt för mig. Men de flesta har familj, släkt, föräldrar någonstans som de träffar 3 ggr/år.

På sjukhuset när svärmor låg på Hospis tex, hon hade sin man som sov i hennes rum VARJE natt. Vissa av syskonen sov där då och då, turades om. Eddie sov inte där men besökte VARJE dag. Det var en självklarhet för de alla. Från början till slut. De andra som låg där på sjukan och sen ”hospis” de fick besök någon gång men inte ens en gång i veckan, det var kanske ett besök en månad sen såg de inte röken av personen mer. Trasigt och ensamt samhälle som får mig att tycka synd om de flesta, men samtidigt får jag förståelse för att det finns så många hatare och psykopater där ute. Ensamheten får vem som helst att bli hatisk, galen, trasig.

Hur som helst, djupt inlägg, ville bara säga att jag hoppas ni hade en fin valborg.

brasan_familjen_tillsammans_life

Kommentera (2)

Annons

License to kill

Jag har tänkt lite på hur skolan i Sverige fungerar. Jag har svårt att förstå varför och vad poängnen är att ha det som vi har det. Varför är man så konflikträdd och feg här? Tycker man att det funkar bra med all mobbing och trakasserier som finns?

Enligt min åsikt så ska alla få samma konsekvens om man har gjort något dumt. Alla barn som går i ”vanliga” skolor (vet inte vad jag ska kalla det) ska också därefter få samma konsekvens utan undantag. Men idag är det inte så. Barn med diagnoser, hinder av något slag, har undantag. På ett sätt förstår jag det men på ett annat sätt gör jag inte det. De skadar och sårar andra barn precis lika mycket som barn utan diagnoser gör. Men skillnaden är att de har något slags ”license to kill”. De kan komma undan med allt för de får inte konsekvenser, utan en resurslärare som ändå inte gör sitt jobb.

Förskolan kläder mode barn kids familj rygga prinsessor pippi långstrump

Enligt min åsikt så borde man ringa hem föräldrar till barn som vägrar att lyssna och förstör klasserna. Det finns barn i mina barns klasser som är svinstökiga, vet inte om de har diagnoser eller inte men nu går de i vanliga skolor och därför ska de behandlas därefter. Man kan inte använda ordet ”diagnos” som någon ursäkt hela tiden tycker jag, för det går vidare upp till vuxenlivet också. Som min gamla kollega som ursäktade alla sina utbrott med att hon misstänkte en diagnos hos sig.. alltså va?! Hur som helst, fröken kan stå och säga till ungen i klassen hela tiden, försöker prata med föräldrarna som i sin tur pratar med barnet men sen är det lika illa igen. Flera gånger har läraren skickat ut barnet från klassrummet för att han stör så mycket. Min lösning, ring hem föräldrarna. Be de komma hem från jobbet, hämta upp sitt barn och gå hem och prata med denne. Varför? För att på så sätt tvinga föräldrarna att ta tag i problemet och inte bara köra med ”så får man inte göra, ajabaja” stuket hela tiden som ändå inte funkar. Jag kan lova dig att det blir mer disciplin på både föräldrar och barn om det svider lite hos föräldrarna istället för att de ska tycka att ”nu har jag pratat med lille ”Börje” (fejkat namn) och sen låta skolan ta hand om resten.

Men tyvärr är jag inte president över Sverige och heller inte politiker så mina grymt smarta lösningar är inget ni kommer att kunna ta del av här. Men jag är rätt övertygad om att det skulle funka!

#tuffauppSverige

tuffa_upp_skolan

Kommentera

Senaste uppdateringar från mig