Dom här sista dagarna har jag verkligen börjat sakna och tänka mycket på min vän Pindy igen. Jag verkligen saknar henne, jag orkar inte förstå att hon är borta, jag orkar inte ta i tu med den här känslan som gror inom mig och snart kommer att bubbla över. Jag vill inte vara negativ, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte deppa ihop. Men samtidigt vet jag att vi närmar oss mer och mer till datumet då allt hände. Då allt tog slut och hon inte orkade mer. När jag tänker på det hela så känner jag mig ensam. Jag har andra runt omkring mig men jag känner inte att jag kan/vill öppna mig för dom lika mycket som jag kunde för just Pindy. Vi börjar närma oss 1 år sedan och det märks och känns i hjärtat.
Jag hade verkligen behövt ha henne här nu, ha henne här och få ventilera, prata och spy gala på saker som händer i livet. Jag har verkligen inte någon annan att anförtro mig till som jag kunde med henne. Jag orkar liksom inte gå igenom allt i mitt liv för en ny person, det tar energi och man riskerar att bli sårad också. Fast jag vet ju, att man måste våga ibland.
Vad himla synd och tråkigt att du inte orkade lite till fina Pindy!! ♥
