Jag satt rastlös, uttråkad, tittade ut genom fönstret, såg hur regnet öser ner. En tjej med feber, en annan som är trött och lite jobbig, en man som klättrar på väggarna och jag själv som bara vill springa ut, ställa mig i regnet och skrika rakt ut. Varför? Vet inte, känner sån hopplöshet i att inte kunna göra mer för dom utsatta i Syrien och som flyr. Känns samtidigt så orättvist att jag sitter och skickar pengar till andra när min egna familj i Colombia (som självklart har det bättre) kan behöva stöd och pengar dom med. Jag har inte skickat pengar till dom på evigheter, min mor gör det, och nu kommer en sån här allvarlig kris som självklart får mig att hjälpa till med både pengar, min tid och kläder. Men det svider i själen att veta att mina små kusiner heller inte har pengar för att studera och få en utbildning för att hjälpa till och försörja sin mor och dom andra bröderna. Jag vet att det inte går att jämföra, dom har ju tak över huvudet i alla fall, flyr inte och är med sin familj (dock utan pappa och med morbröder som dött), dom har det bättre. Men det svider, det gör ont. Om jag får välja så vill jag hjälpa alla, hela världen, göra den bättre precis som man kände när man var liten, ett litet barn, att man vill ha världsfred.
Vad vi kan göra? Inte mycket kanske, men vi gick upp på övervåningen, mannen till sin garderob, jag till min och barnen till sin. Vi tog fram kläder vi inte vill ha, som vi kan tänka oss ge bort och som är bekväma. Många plagg passar fortfarande, men vi ger bort ändå. Dom har kanske inget, vi har 10 tröjor. Det känns bättre att ge bort och jag är så glad och stolt över att mina små, som knappt fattar (i alla fall inte lilla så mycket) så var dom med på noterna att ge bort till barn som inte har kläder och fryser.
Nu ska vi få i oss lunch lite försenat och sen vet jag inte vad som händer. Vill ut härifrån, behöver komma ut, kanske en sväng förbi F.Centrum? En kaffe? Handla hem lite mat.
Vad gör ni idag?
