Alltså det finns en sak som verkligen har stört mig otroligt mycket den senaste tiden. Jag har inget med saken att göra egentligen, det är inte min grej att lägga mig i men samtidigt så kan jag inte låta bli att störas eftersom jag är en person med mycket åsikter och tankar.
Vi har en granne som har två barn, en lite äldre och en lite yngre på något år. Mamman ser man aldrig ute med sina barn, har nog aldrig gjort sedan vi flytta hit för 2 år sedan. Hon verkar inte vara den typ av mamma som kan/vill leka med sina barn eller ta dom till parken. Hennes problem, inget jag har rätt att säga något om. Men det som stör mig är att när pappan går ut med sin yngsta, så är han konstant fastklistrad vid sin smartphone. Barnet kan vara på väg att ramla, äta sand eller vad som, så skulle den där pappan förmodligen inte ens se det. Är han på väg till bilen så tittar han ner i sin smartphone, kör han så är det samma sak, på väg till dagis för att hämta eller från dag så är det samma sak, med blicken ner i sin smartphone. Det är för mig, ett slags beroende. Och att vara så uppslukad av sin smartphone känns lite farligt, speciellt när du bortprioriterar ditt barn och kvalitetstid med barnet.
Jag vet att detta är ett vanligt problem bland föräldrar, det har det ju stått ute i tidningar massor av gånger. Men ändå, jag kan inte sluta förvånas ändå, speciellt när man ser det ganska ofta just i sitt grannskap.
Självklart lägger jag mig inte i, säger inget , det är inte mitt problem egentligen och har ingen rättighet att säga till. Men man undrar vad som krävs? En olycka kanske, då vaknar han till eller?
Kan ni bli störda och irriterade på såna föräldrar?!
Comments are closed.
Jag har inte sett det så ofta att jag stört mig men om det är precis så som du säger så låter det väldigt extremt och det är klart att jag skulle undra.
Vad gäller mamman som aldrig är ute med barnen så tycker jag däremot inte att du ska lägga någon värdering i det alls. Som du skriver så vet du ju inget alls om deras situation.
Jag hade själv enorma problem med min rygg när mina barn var mindre så jag gick väldigt sällan/aldrig till lekparken med dem utan det skötte min sambo. Jag har alltid haft lätt att få problem med ryggen och pga allt bärande och lyftande när de var små så blev det knas med ryggen. Nu när barnen är stora och tack vare sjukgymnastik så är den tack och lov bättre! Men jag gick sällan till just lekparken utan lekte med dem inne och gick såklart promenader med dem men att gå till lekparken där man blir tvungen att lyfta mycket och kanske sitta på marken, det tålde inte min rygg. En gång när jag var ute med barnen i parken så kom en mamma och sa ”oj är du här, dig ser man ju aldrig ute med barnen” och jag tyckte den kommentaren var så himla obehaglig, som att andra helt okända människor har koll på vår familj ( eller rättare sagt tror att de har koll) och vad vi gör.
Även om jag själv vet att jag alltid engagerat mig i barnen och inte har något att skämmas för så tar man tyvärr lätt åt sig och känner sig som en dålig mamma. Jag har ju inte lärt barnen cykla, jag har inte spelat fotboll med dem eller sprungit och busat runt särskilt mycket, inte kastat upp dem i luften osv osv. Men som tur är har de en pappa också. Och jag har kunnat göra tusen andra saker med dem. Och nu är de stora så de skulle bara tycka det vore märkligt och pinsamt om jag gjorde ens något av ovanstående 😉 Men senast på midsommar kände jag mig otillräcklig när jag fick idén att vi skulle åka och plocka jordgubbar men sen insåg att ryggen inte skulle palla att gå dubbelvikt.. Ja, din granne kanske inte har ryggproblem men hon har säkert goda skäl att stanna hemma.
Du har så rätt i det du skriver och därför skrev jag också att det är hennes problem, men dock vet jag att hon inte har problem med kroppen på något sätt då vi är grannar (säger inte mer än så)…. Men det är inte alla som har ”goda skäl att stanna hemma”… Som du kanske förstår så vet man en hel del som granne och vän eller bekant.. Sen så behöver man inte alltid slänga upp sitt barn i luften, bära omkring, springa efter en cykel, utan bara vara ute överhuvudtaget, äldsta barnet kan ta hand om sig själv. Det handlar om intresse att vara ute med sitt barn, du behöver inte anstränga dig. Mina barn är glada av att bara SE mig ute med dom, jag behöver inte vara i sandlådan eller gunga med dom. Men som sagt… inte mitt problem om man är en lekmamma eller inte, alla är inte likadana. Men vad gäller smartphone och parker, that’s a problem anser jag. Hemskt och irriterande enligt min åsikt. =)
Hoppas din rygg snart är mycket mycket bättre.
Åh, här går det att spinna iväg så dant, så ska försöka fatta mig kort. Jag har ju också ryggproblem, det var också min första tanke kring mamman – som kommentaren ovan. Men som du också nämnde så är det inom hennes ramar, kan ju vara annat som spelar in som vi inget vet om.
Till ämnet då. Ja, det där med att stirra ned i sin smartphone när man är med barnen är så vanligt. Jag ser det överallt, varje dag. Inte bara med barnen, utan folk samlade kring ett bord där de äter middag ute – alla sitter fastklistrade vid sina mobiler! Det händer mig också, ofta. Jag försöker att tänka på det när jag är med barnen, att inte umgås med telefonen – förutom när jag fotar dem med luren då. Men det händer. Oftast kommer jag på mig själv då och stoppar undan telefonen.
Jag uppdaterar bloggen, kollar av mejlen, checkar av FB, spelar Wordfeud och fotar. Ringer och messar också såklart 😉
Visst är det ett slags beroende. Bra att du tar upp det! Det blir ju liksom som en pekpinne mot föräldrar som gör såhär, de tar förmodligen åt sig på sig ett bra sätt 🙂
Jättekort ”roman” ahahha
[…] mig så, för att man inte hör tonläge och sätt jag pratar/menar det på. En vän läste mitt inlägg om pappan som bara stirrar ner i sin iPhone, där jag snabbt kommenterade att mamman aldrig gått […]
[…] mig så, för att man inte hör tonläge och sätt jag pratar/menar det på. En vän läste mitt inlägg om pappan som bara stirrar ner i sin iPhone, där jag snabbt kommenterade att mamman aldrig gått […]