Monthly Archives: mars 2018

V.10 (9+2)

Igår kom första spyan. Precis efter frukost vällde illamåendet upp så jag var tvungen att springa till toaletten och spy 👍 min bröst har börjat bli något större och de känns tyngre. Skulle inte vilja säga att jag mår illa särskilt mycket utan har mer tappat aptiten. Magen skriker av hunger men kan inte komma på någonting som skulle smaka gott. Knäckebröd med kaviar har hjälpt i dessa stunder. När jag ligger ner på rygg kan jag nu känna en liiiiten liten hård bula vid tjejmagen, innan frukost 😉

Så ja, hoppet byggs på! Hoppas hoppas att allt ser bra ut på ultraljuder om 2-3 veckor..

Hoppfull

V.9 (8+3)

Illamåendet har börjat krypa sig på så smått och brösten känns lite ömma. Inte mycke men de lilla gör mig ändå hoppfull till att det ska gå vägen denna gång.

Träffat min nya barnmorska Eva. Gedigen dam som varit med i branschen länge. Så lätt att prata med! Ett möte som brukar ta 20min max tog 40min istället. Stor skillnad mot Emma som jag hade tidigare. Vi pratade mycket om min oro över att gå igenom ett till ma. Hon lugnade mig dock med att säga att om man såg tydliga hjärtslag på ultraljudet i v.7 så bådar det väldigt gott.

Nästa träff är 4e april. Då ska vi gå igenom provsvaren från de prover jag ska ta några dagar innan samt boka in nästa ultraljud.

Magen idag. V.9 (8+5). Tjejmagen har börjat svullna upp..

20180321_183224 20180321_183216

Omtumlande

Den 27e februari, för ca en vecka sedan, var jag i v.6 (5+2) typ. Vaknade denna natt och skulle gå upp och kissa. Upptäcker då färskt blod på toapappret, får panik och känner hur jag håller på att svimma. Lägger mig ner på badrumsgolvet och ropar till Victor att jag behöver socker (trodde ja hade lågt blodsocker alternativt lågt blodtryck). V kom springande med salta bilar. Efter att ha stoppat två i munnen börjar jag hulka och känner att jag behöver spy. Sedan mår jag lite bättre. Jag gråter och vi kramas. Vi vet båda vad detta innebär.. missfall.igen. jag tar på mig en nattbinda då jag gissar att det kommer komma mer blod, säger rakt ut ”jag orkar inte mer” och går och lägger mig. Under natten känns det som jag har en miniförlossning med sammandragningar, magkramp och bajsnödekänsla.

Nästa morgon vaknar jag upp, utan blod på pappret och bestämmer mig för att åka till jobbet trots allt. Är ledsen hela förmiddagen med tårar i ögonen. Men de kommer inget mer blod och hoppet börjar växa igen. Hade de varit missfall hade ju blödningarna fortsatt.

Några dagar senare, dvs igår (6e mars) mejlar jag min barnmorska att ja blött, fått panik och svimmat. Samt att ja precis fått avslag på min egenremiss om vul i v.8. Hon svarar då att även hon ska skicka en remiss. Samma dag ringer gynmottagningen upp å säger att ja fått tid för vul dagen efter kl. 15.

Min första reaktion är att bli lkte irriterad och sur. Det är ju för tidigt! Fostret dog ju i v.7 sist och jag fick reda på det först 5v senare. Är ju därdör jag vill ha ett vul. Alltså om 1-2 veckor. Men samtidigt vill ja ju inte tacka nej. Så klart skönt att få reda på om allt ser bra ut redan nu.

Så idag var jag där v.7 (6+5). Victor skulle varit med mig, men när jag får tag på han 10min innan min tid å han säger att han fortfarande är på jobbet å glömt bort klockan, blir jag gråtfärdig och lägger på.

Blir hänvisad till en utländsk äldre man (vrf är de alltid utbildade till gynläkare?!) supertrevlig dock som vart alldeles förakräckt när jag bröt ihop och börja storgrina när han visade det tickande hjärtat. Han trodde jag hade int eller nått 😅 men jag grät av att spänningarna släppte, har varit så nervös.

Men en liten krabat som storleksmässigt stämmer med v.7 och tickande hjärta fanns där inne 👍 hoppas ja orkar hålla bort dumma tankar till ultraljud i v. 12/13 nu20180307_150706