Här är tanken att jag ska få ventilera hur jag upplever min första graviditet. Tankar och funderingar som kommer upp, kanske knasiga men för mig helt verkliga.

Missfall (MA)

received_10155575336884203

16 dagar sedan mitt missfall..

Blödningen har slutat men plussar fortfarande på graviditetstest. Så fruktansvärt irriterande. Känndes som ett slag under bältet när jag såg att graviditetstestet visade positivt så jag började faktiskt gråta, igen. Så elakt av kroppen på något vis. Kan tydligen ta upp mot 9 veckor innan alla gravidhormoner har lämnat kroppen.. sjukt.. hoppas inte det tar SÅ lång tid för mig. Hela livet springer ju iväg i väntan på att ens kunna försöka bli gravid igen! Funderade här om dagen på varför jag varit så fruktansvärt ledsen, chocken självklart, helt klart det värsta jag gått igenom den stunden gynläkaren sa ”mmmmm (en miljon minuter i väntetid) jag kan se fostret men tyvärr inget hjärta som slår” den panik-jag-kan-inte-andas-pågrundav-gråten-känsla har jag aldrig varit i närheten av att uppleva innan. Och sedan nästa chock ”med tanke på storleken så dog fostret förmodligen för 5 veckor sedan”. Japp.. jag har gått runt med ett dött foster i magen i 5 veckor i tron om att allt var bra.. men sedan då. Varför gråter jag fortfarande en-två veckor efter? Chocken har lagt sig. Det enda rimliga jag kan komma på är typ irritationen/ilskan av att min livsplan är rubbad. Vi ville ha ett tidigt barn därmed väntade vi med att sluta med preventivmedel. Vi ville ju inte råka få ett decemberbarn istället för ett novemberbarn (ja det låter sjukt). Detta var beräknat i februari, perfekt. Ett tidigt barn som skulle hinna bli mer än ett år innan vårt bröllop och där med förhoppningsvis kunna gå på bröllopet. Nu blev det inget barn och vi måste börja om, kan inte ens försöka än på grund av att min idiotiska kropp inte nollställt sig än. Det vill säga kommer det inte bli ett tidigt barn (om det inte råkar ta typ 6 månader), barnet kommer inte hinna fylla ett innan brölloppet och kanske inte kunna gå. I värsta fall ammar jag fortfarande (eller så har det inte blivit  något syskon över huvud taget). Vi ville att Caesar skulle hinna bli 2 år innan syskonet kom men helst inte äldre än 3år. Han var beräknad att vara 2år och 3månader om detta  barn inte dött i magen. Återstår att se hur gammal han hinner bli nu.. Vill ju att de ska växa upp ihop och kunna leka/ha varandra hela livet.. Vet att det låter sjukt i andras öron. Så här får/kan man ju inte planera livet. Så går det när man försöker planera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *