v.20 (19+0) -> 19 (18+2)
52,3kg
I morse var det alltså dags.
Jag hade sovit oroligt under natten och var rädd att barnmorskan skulle säga att magen var tom. Bara gaser ingen bebis.. När jag fortfarande ligger i sängen känner jag hur det börjar sparka rejält var av jag väcker Victor och pekar på magen. Javisst! Victor såg sparkarna för första gången, tidigare är det bara jag som känt dom 🙂 Victor tror att det var bebisen som försökte lugna mig genom att visa jag ÄR här.
Kl. 7:08 lämnade vi huset och körde mot sjukhuset. Jag var superstressad.
Självklart krånglade parkeringsautomaten, så vi sket i den och när vi väl hittat rätt avdelning inne på sjukhuset var vi tvungna att gå tillbaka till receptionen för att ”checka in oss”.
Kl. 7:29 satte vi oss i väntrummet och blev inkallade bara minuten efteråt.
Vi fick träffa en barnmorska som aldrig stack fram handen för att hälsa och vars namn jag inte kommer ihåg.
Fick sedan lägga mig på britsen och blev förvånad hur varm den kläggiga ultraljudsvätskan var (jag trodde den skulle vara kall) samt hur förbannat hårt barnmorskan tryckte apparaten mot min mage. Blev ju kissnödig direkt!
Victor frågade om bilder och fick som svar att vi skulle få EN när vi var klara.
Sedan började hon gå igenom alla bebisens kroppsdelar. Fötter, ben, armar osv samt hjärna, skelett, hjärta osv.
Vi fick se när vår bebis låg och kliade sig på ena kinden, smackade med munnen och låg med fötterna i kors och sparkade. Sjukt häftigt!
Jag började dock må lite illa när hon kikade på hjärtat. Såg ut som en muschig deg som pumpade och hade sig, det samtidigt som trycket mot magen var inte särskilt mysigt. Vi ägnade ganska lång tid åt att försöka se bebisens alla fyra kamrar i hjärtat då hen låg med armarna för. Detsamma hände i slutet när vi skulle få vår bild, då hade vår bebis lagt händerna för ansiktet istället men till slut lyckades barnmorskan få till en hyfsad bild i profil. När vi fick reda på könet blev Victor lite blöt i ögat 🙂
Enligt barnmorskan är förlossningen nu beräknad till den 20e november. Men det tror jag inte ett dugg på.
Det skulle betyda att jag känner så här kraftiga sparkar redan i vecka 19 (18 enligt deras beräkningar) dessutom kände jag dem ju redan i tisdags veckan innan. Vilket betyder att jag kände sparkar i vecka 17, enligt deras räkning. Enligt min app kan man börja känna sparkar först i vecka 20 och då oftast som ett kurrande/fladdrande, inte några rejäla sparkar..
När vi kom hem bestämde vi oss för att vänta med att berätta könet på vår bebis tills vi träffar våra föräldrar face to face. Victor ville även att vi skulle skoja med hans mamma genom att säga att vi ångrat oss angående att få reda på könet precis innan ultraljudet. Så när Monica ringde mig förut var det så jag sa 😛 Hennes reaktion blev dock inte som jag väntat mig. Hon skrek ”åh vad bra!” ”Jag hoppades på det!” ”Mycket roligare att inte veta ju!”. Så det blev ju lite tokigt 😛 Får fråga på lördag om de vill veta eller inte när vi visar bilden, vi vet i vilket fall 😛
Skickade en bild på ultraljudet och skickade till min släkt i Norrland via Facebook och skrev ”nästa sommar är vi tre som kommer upp till stugan från Värmland”. De visste inget sedan tidigare så det var roligt 🙂
Hoppas på att kunna berätta/filma de sista kompisarna nu i juli så att vi kan gå ut offentligt sedan 🙂