Nu har vi haft Stella hos oss i en vecka drygt. Och det är verkligen som att vara i en helt egen bubbla. Jag trodde inte jag skulle fastna i den. Speciellt inte efter en graviditet som varit allt annat än lätt. Men på något sätt så är det som om mycket av allt de som varit under de senaste 9 månaderna nu försvunnit och jag blir mer o mer mig själv. Jag mår bra och de är i sig en härlig känsla. 

Vår älskade tjej. Den tjej som upptar hela vår värld och som vi gör allt för. Det är som om livet nu plötsligen fått sin egen mening. Det är som om allt plötsligen faller på plats. I form av att någon är beroende av mig. Jag spelar roll. På ett annat sätt. 
För ett års sedan idag så möttes vi. Då visste vi inget om framtiden. Nu sitter vi här som en familj. Och det är fantastiskt. Vart livet för oss vet vi inget. Det enda jag vet är att jag ser fram emot de vår framtid. En framtid med vår dotter. Jag älskar dej. Och aldrig har det varit så rätt. Vare sig i medgång när vi är starka eller i motgång när vi är mer svaga o försöker bära varandra. Det är för mig o va ett team.

Ska försöka hålla bloggen vid liv lite mer. Men kan inte lova något. Jag vill ha min bubbla med mina älskade. Med min familj.