Jag är ledsen för att jag inte älskar dig tillräckligt. Jag är ledsen för att du alltid fick dig i helvete och förväntar dig att du ska vara lycklig och lugn. Jag är ledsen för att jag alltid lovat att aldrig skada dig ännu. Jag faller alltid tillbaka på mitt ord. Jag är ledsen att jag inte tar hand om dig så ordentligt som jag borde.
Jag är ledsen för att jag är hänsynslös med dig. Jag stoppar dig inte när jag vet att du håller på att hamna i en svår situation. Jag varnar dig inte när jag kan se de röda flaggorna tydligt. Jag säger inte alltid sanningen. Jag är ledsen om jag ibland matar dig de lögner du vill höra.
Jag är ledsen för att jag inte lärde mig av mina tidigare misstag. Jag är ledsen att jag fortsätter att sätta dig igenom samma situation om och om igen. Jag är ledsen för att du har uttömt och ber dig att hantera mer än du kan ta. Jag är ledsen för att jag fyllde dig med hjärta och sorg i stället för kärlek och glädje. Jag lär mig fortfarande mina lektioner och jag är ledsen om du måste gå igenom det hela med mig.
Jag är ledsen för att du ber dig nöja dig med mycket mindre än vad du verkligen önskar, mycket mindre än vad du förtjänar och mycket mindre än vad du verkligen önskar. Jag är ledsen för att jag gav dig bitar av den kärlek du kan. Jag är ledsen för att du placerar dig i en position där du inte riktigt kan ge allt. Jag är ledsen för den halva kärlek du har fått.
Jag är ledsen för att du inte är riktig med dig. Jag är ledsen för att inte skydda dig eller skydda dig som jag borde ha. Jag är ledsen för att du inte gav dig en vacker värld att leva i. Jag är ledsen att du var tvungen att uthärda allt detta med mig men du är fortfarande här. Du tror fortfarande. Du lyssnar fortfarande på mig. Du litar fortfarande på mig. Du följer mig fortfarande blint. Och för det är jag skyldig dig världen.
Och jag lovar er att nästa gång jag sätter dig på linjen, kommer det att vara allt du någonsin verkligen önskat och mer. Det är inget annat än den kärlek du alltid ville ha. Det kommer att kompensera för varje litet snitt och varje liten spricka jag orsakat. Jag lovar att det kommer att vara den typ av kärlek som läker dig. Den typen av kärlek som sätter dig ihop igen och får dig att slå som om du aldrig har skadats eller brutits förut.
Jag lovar dig nästa gång, jag kommer inte att ge dig bort så lätt. Du har varit tålamod. Du har varit snäll. Du har varit stark. Du har lidit med mig mer än någon gång någonsin och du har fortfarande tro på mig. Och för det kommer jag inte att svika dig igen.
Du förtjänar världen och se att jag ger dig den. Jag lärde mig min lektion nu. Jag lovar er att vi nästa gång jag tar dig på en ny resa med mig kommer hem. Hemmet du har letat efter. Ett annat hjärta som återupplivar alla slagen som dog inuti dig. Ett annat hjärta som fyller all tomhet som omger dig.
Lita på mig den här gången jag menar det. Det är det minsta jag kunde ge dig. Du har genomgått nog med mig och nu är det dags för mig att göra det rätt igen.
Kommentera
Det är den tiden på året igen. Den tid där allt kommer kraschar en efter en. Tiden där allt förändras så snabbt och du inte kan hålla jämna steg. Det är den tiden där du tvingas fatta livsförändrade beslut och du har ingen aning om vad som är rätt sak att göra eller vilken väg att gå.
Det är den tiden där livet känns som ett utmanande test du bara inte kan klara. Ett långt lopp som du inte verkar vinna. En tuff kamp du bara inte kan slåss. Det är den tiden där du känner spänningar och tryck från vuxen ålder, att vara en ansvarsfull vuxen som måste fatta förnuftiga beslut. Det är den tiden där allt du har försökt dölja från kommer att krypa tillbaka för att hemsöka dig.
Och som människa är du tvungen att låtsas som om det inte är viktigt, som att saker kommer att ordna sig, som om magiskt, allt försvinner över en natt och du kan komma tillbaka till din bubbla, men allt jag vet säkert är när dessa stunder slår dig som en snöstorm, när de svåra tiderna inte verkar ta slut, när striderna bara hopar sig på dina axlar, det är när du verkligen behöver stå upp och slåss med all din kraft. Det är när du verkligen behöver strama upp och fatta alla svåra beslut. Det är när du verkligen måste vara en kraft att räkna med.
För det är dessa ögonblick som gör eller bryter dig. Det här är de stunder som bygger upp din karaktär. Det är dessa ögonblick som formar dig till en starkare och mer motståndskraftig person. Det här är stormarna du behöver genomgå så att du kan anpassa dig till livets oförutsägbara tidvatten.
Du kanske inte alltid har rätt plan eller rätt svar. Du kanske inte hamnar på rätt väg eller gör rätt val. Du kanske glider upp och blir kort och stöter huvudet mot väggen, men om du är redo att möta dessa fula stunder, om du verkligen är redo att möta dina demoner ansikte mot ansikte, om du är villig att kämpa för din livet när alla förväntar dig att du ska ge upp, då alla dessa ögonblick kommer att fungera som steg för en bättre väg. De kommer att vara ditt öde mot något bättre; ett bättre liv, en bättre du, en bättre framtid.
Eftersom trycket gör diamanter och för dig att lysa, måste du först förstå mörkret. För att du ska förstå livet kommer det att bli galen några hundra gånger innan du äntligen får det. Du hittar sanningen du har sökt eller så kommer den att hitta dig men för att det ska hända måste du först sätta upp ett helvete av en kamp; men vet att de som kämpar för sanningen, de som kämpar för ett bättre liv, de som kämpar för kärlek, sällan förlorar.
Kommentera
Jag tyckte att kärlek såg mycket ut så här; du träffar någon som kommer från en helt annan värld och du försöker få den att fungera. Även om deras värld gör dig galen. Även om deras värld är ingenting som din. Du får det bara att fungera och försöka vara en blommande blomma i deras infertila jord. Men oftare kolliderar två väldigt olika världar. Oftare än inte kommer någon så småningom att inse att en av dessa världar bara är livlig.
Jag trodde att det var så kärlek såg ut. Godkännande. Förståelse. Försöker bli en del av någons värld trots att den inte liknar din alls. Och även om jag fortfarande tror på det kommer en del av mig alltid att leta efter en värld jag kan tillhöra. En värld jag inte känner mig som en främling i. En värld jag kunde förstå.
Och så mycket som jag vill vara personen som fördjupar sig i någon annans värld, det kan jag inte riktigt göra medan jag fortfarande söker efter min.
Hubben
Jag kan inte vara en del av en värld jag inte ser mig själv leva eller en värld där jag inte kan vara unapologetically mig själv.
För när du gillar äpplen och jag gillar apelsiner, kommer våra måltider alltid att lämna en bitter smak.
När du gillar rock och jag gillar land, kommer vi alltid att nynna en annan melodi.
När du hittar mening i saker som gnistrar och jag hittar mening i saker som djupt rör mig kommer vi alltid att lysa annorlunda.
Och det får mig att undra om det är så kärlek verkligen ser ut eller om det är vad vi har fått höra.
Bör inte kärlek känna sig som hemma? Borde vi inte känna att den andra personen är vår bättre hälft? Bör vi inte på ett dumt sätt, känna att vi kompletterar varandra?
Det borde inte vara för mycket böjning och kompromisser, det borde inte vara för många saker att acceptera eller förändra, det borde inte vara för många skillnader eftersom du så småningom går vilse i den världen. Så småningom låtsas du att det också är din värld tills du inte längre kan ljuga för dig själv.
Du tittar i spegeln en dag och inser att du inte ens känner igen ditt ansikte längre, du känner inte ens igen din själ.
Och kanske vet jag inte hur kärlek ser ut, men det ser säkert inte så ut.
Eftersom kärlek inte innebär att hitta en värld som får dig att glömma din, kärlek kastar inte dig in i en värld som får dig att känna att du inte är säker eller att du aldrig kommer att vara tillräckligt bra för den. Kärlek ska visa dig en bättre.
Och kanske ser kärlek så mycket ut; att gå in i någons värld med din värld vid din sida och de kraschar inte, de kollapsar inte, de faller inte isär. De smälter samman och skapar ett kalejdoskopiskt mästerverk.
Kommentera