Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Annons

Leknivå

Alltså, det är inte helt enkelt att vara pappa – eller lekpappa, rättare sagt – när man har två döttrar som är tre och ett halvt år respektive ett år.

De har nämligen helt olika leknivå, de leker på helt olika sätt, och det är mer eller mindre omöjligt att leka med dem båda på samma gång. Det går att läsa en bok, då är båda med och tycker det är skoj (om inte Ebba drar och rycker för mycket i boken, vill säga), men annars är det svårt att hitta lekar där båda vill vara med.

Ebba vill helst att man ska gå med henne, men hon tycker också det är kul om man läser en bok, kastar en boll eller leker tittut, medan Ruth har lite mer avancerade lekar som att leka doktor eller tandläkare, driva affär, pussla pussel eller måla med vattenfärg.

Grejen är att man alltid har ett styng av dåligt samvete när man leker eftersom man inte kan leka med båda samtidigt eftersom båda vill leka med olika saker, och att man därför får välja. Men väljer man Ebbas grejer så står Ruth och pratar hål i huvudet på en om att man ska leka något annat, och väljer man Ruths grejer så gnäller Ebba eller ska vara med vilket skapar irritation hos Ruth eftersom hon inte gör som hon säger (till skillnad från mig…).

Som sagt, det är inte helt enkelt att vara lekpappa till två döttrar som är tre och ett halvt år respektive ett år.

***

Ruth gillar ju inte när Ebba ska vara med och leka och inte gör som Ruth vill. Knasigt tycker jag, Ruth måste ju får lära sig att alla måste få vara med. Det brukar vi prata om.

***

Vilket som är roligast att leka?

Alltså, det spelar inte så stor roll… det tråkiga är väl att man ska leka samma lek en miljard gånger, oavsett om det handlar om Ebbas (gå, gå, gå…) eller Ruths (har varit doktor och undersökt samma kroppsdelar så många gånger att jag kan göra det i sömnen). Barn älskar repetition. Vuxna tycker inte det är lika skoj.

***

Det är förbaskat kul att bygga Lego, tycker jag. Fast det är lite jobbigt och frustrerande att bygga med Ruth. Hon bygger inte som jag tycker att hon ska bygga och hennes bidrag till min (i min värld perfekta) stad är inte alltid förenlig med den arkitektur jag förespråkar. Hon måste ju fatta att jag vill ha det som jag vill. Det måste man ju lära sig. Det brukar vi prata om.

***

Jag hoppas att Ebba och Ruth blir bra lekkamrater i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons