Månadsarkiv: juni 2017

Annons

Precis där! Hela tiden!

Det slår aldrig fel:

Barnen ska vara där man är, precis där, hela tiden! Ibland är det skönt, ibland är det frustrerande.

Idag sorterar jag in det lite i det senare. Jag monterar IKEA-garderober vilket är en utmaning i sig med alldeles för tunga skivor, en miljard skruvar, muttrar och andra suspekta monteringsobjekt, en instruktionsbok i alldeles för många steg – och som pricken över i så ska man också montera ihop fem, sex identiska lådor vilket ger klaustrofobiska industrikänslor (när man äntligen lyckats få ihop en låda som ser ut som en låda och som fungerar som en låda, så ska man göra en likadan till… och en likadan till… och en likadan till…).

Mitt i detta ska barnen vara med och hjälpa till. Ruth ska nödvändigtvis leta upp alla skruvar, ska försöka skruva i varje skruv utan att någonsin ha lyckats skruva i en skruv och blir arg varje gång jag frågar om jag ska hjälpa till, samtidigt som Ebba ålar sig runt mig, drar i alla skruvar och ska fingra på skruvmejseln samtidigt som jag skruvar (när hon inte håller på att skrynkla ihop instruktionsboken till oigenkännlighet, vill säga).

För er som inte har barn så kan man säga att det är som att skruva ihop en jäkligt komplicerad uppsättning av utemöbler en sensommarkväll samtidigt som ett gäng myggor stör skiten ur dig med både outhärdligt surr och kliande bett, och ju fler du slår ihjäl, desto fler verkar det komma. Man får inte vara i fred när man är frustrerad helt enkelt – och då blir man ännu mer frustrerad.

Men visst, det är väldigt kul att barnen vill vara med och hjälpa till.

Verkligen.

***

Barnen ska vara där man är, precis där, hela tiden! Som småbarnsförälder drömmer man ganska ofta om att en enda morgon få sova ut utan att bli väckt, få laga mat utan att ha en unge viftandes med en kniv på bänken och en annan unge skrikandes efter smakprov… eller ja, att bara en endaste gång kunna gå till badrummet ensam.

Men visst, det är väldigt kul att barnen vill vara med och hjälpa till.

***

Barnen ska vara där man är, precis där, hela tiden!

Men visst, det är väldigt kul att barnen vill vara med och hjälpa till.

Det hade varit förbaskat tomt om de inte hade varit där.

Annons

Somna

Jo, det här med att somna är ju speciellt. Nu känns det som att Ruth äntligen lärt sig hur man somnar. Hon är tre och ett halvt år. Tidigare har hon somnat för att hon är trött – inte för att hon vet hur man somnar.

Det är ganska fascinerande det där.

Små barn vet ju inte hur man somnar. De ger helt enkelt upp när de inte orkar mer.

Som Ebba idag. Vi hade varit iväg hela dagen och hon avslutade hela strapatsen i vagnen, man såg hur hon kämpade mot ögonlocken men till slut fick hon ge upp för att hon helt enkelt inte orkade stå emot längre. Det kändes inte som att något hade kunnat hålla henne vaken.

Annars vet i sjutton om inte Ebba faktiskt vet hur man somnar, trots att hon är så liten.

För varje gång vi lägger henne i hennes säng, om hon har sitt snutte-fårskinn, så somnar hon. Vi lägger bara ner henne och går, och en stund senare somnar hon helt själv. Alltså, nu lägger vi alltid henne där vid samma tider: förmiddagslur vid halv tio, eftermiddagslur vid halv två och sömn för natten halv åtta, men ändå. Jag tror ju förvisso inte att hon hade somnat så snabbt om vi lagt henne någon annanstans utan hennes snutte-fårskinn (nej, vi har inte testat, har man som småbarnsförälder hittat något som funkar så frångår man inte det, så enkelt är det) så det kan ju handla mest om trygghet och fasta rutiner… men hon somnar ju ändå varje gång, så det känns ju faktiskt som att hon kan somna. Hon vet liksom att det är sovdags när hon hamnar i sängen och fårskinnet.

Oavsett, Ebba har typ aldrig svårt att somna (hoppas jag inte jinxar något nu…).

***

Ebba somnar av sig själv. Det gör inte Ruth. Men vi ska försöka lära henne det snart. Tänkte vi i alla fall.

***

Fasen vad skönt det är att sova.

Synd bara att man inte får göra det så mycket som man önskar när man är småbarnsförälder.

Annons

Fin människa

Ruth är en fin människa.

På många sätt.

Häromdagen hade hon gömt en överraskning bakom ryggen och ropade på mig och Milla för att vi skulle komma. Det gjorde vi. Då, när vi kommit och hon stod där, så märkte hon att både jag och Milla var förväntansfulla, så då bad hon oss att vänta lite, sprang ut och kom tillbaka, och bad oss sedan välja vilken hand bakom ryggen som hon skulle visa. Då hade hon en blomma i varje hand – och vi fick varsin.

Helt magiskt.

Från början hade hon bara en blomma bakom ryggen, men hon såg att både jag och Milla ville ha överraskningen, så hon hämtade helt enkelt en blomma till.

Det var nästan så man fick en tår i ögat.

Sedan sa hon: Jag älskar dig mamma, jag älskar dig pappa.

Då kom tåren.

Ruth är en fin människa.

Annons

Den vandrande reklampelaren

Hej alla potentiella sponsorer,

Letar ni efter en bra exponeringsyta?

Då har jag en.

Min äldsta dotter är en vandrande reklampelare. Det finns en exponeringsplats kvar på henne. På byxorna. Övriga är upptagna. Idag hade hon på sig:

Spiderman-keps, Trolls-tröja, Minioner-jacka och Frost-stövlar.

Varför ska man då annonsera på just min dotter?

Jo, hon tilldrar sig uppmärksamhet typ överallt, dels genom att vara enormt busig, dels genom att vara enormt klok. Hon syns och hörs överallt, i alla sammanhang, så att visa reklambudskap på henne skulle alltså ge extremt bra avkastning på de investerade pengarna. Jag har inte hört några klagomål från organisationerna bakom varken Spiderman, Trolls, Minioner-filmerna eller Frost, så jag tror inte ni heller skulle bli besvikna över att boka upp ett budskap på brallorna.

Det är bara att hugga direkt.

Med Vänlig Hälsning,
En pappa med en vandrande reklampelare

PS. Alltså, innan man fick barn så hade jag tänkt ha ett reklamfritt barn, inte pryda henne med massa kläder med reklambudskap på, men jag fick backa på det. Som så mycket annat.

Annons

Typ

– Så här är det typ, sa Ruth häromdagen.

Jag hajade så klart till. Vadå… typ? Ruth var tidig med att prata, har aldrig pratat bebisspråk (sluddrigt, alltså) och har en vokabulär som tre och ett halvt-åring som får många att häpna. Jag och Milla reagerar inte speciellt på det egentligen, Ruth är ju vårt första barn och vi har inget att jämföra med, för oss har det alltid varit självklart att Ruth kunnat uttrycka sig verbalt. Därmed inte sagt att man inte blir överraskad av henne – det blir man hela tiden. Inte minst när ordförrådet utökas ytterligare.

Nu har hon alltså börjat använda ”typ”.

Hon har gjort det flera gånger. Då och då.

Det är ganska fascinerande. Hon pratar alltså inte bara för att göra sig förstådd, hon plockar också in modeord (jag vet i sjutton vad jag ska kalla det… men typ ord som man egentligen inte behöver men som man använder ändå). Jag kan inte det där ordets historik, men det känns ju som ett ungdomsord som stoppas in här och var i varenda mening bara för att, utan egentlig anledning. Ett modeord, liksom (som typ liksom är också).

Det känns inte som det finns en given mall eller facit för hur man kan eller ska använda ”typ”, utan det är typ ett sådant där ord som bara dyker upp i meningar när man trillar runt med tungan. Ett ord som egentligen inte alls behövs, men som är karakteristiskt för ett speciellt sätt att prata.

Jag tycker Ruth använder ”typ” ganska bra. Det låter inte konstigt när hon säger det, i alla fall.

Nu väntar jag bara på att hon ska börja köra med ”fett” och ”liksom” också.