Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Annons

Telefonsvararen

Bor på hotell i Stockholm i helgen. När vi kom till vårt rum så fanns så klart ingen spjälsäng till Ebba, så jag fick knata ner till receptionen för att be dem skicka upp en.

Innan jag hann tillbaka till rummet, och medan Milla pudrade näsan i badrummet, så hann receptionisten ringa upp till vårt rum.

Vem som svarade?

Ruth.

Milla hörde vad Ruth sa:

Ruth: Hallå, vem är det?

Ruth: Ja.

Ruth: Ja.

Ruth: En halvtimme. Det blir bra.

Sedan la Ruth på.

Vi frågade sedan ut Ruth om vad den som hade ringt hade frågat, men vi fick inte ut något vettigt alls. Jag förstod ju att det måste ha varit receptionisten som hade ringt – vem skulle det annars ha varit, liksom? – och fick knata ner till lobbyn igen för att fråga. Visst, de hade ringt, men receptionisten tyckte att hon hade fått bra svar och hade inte tyckt att något var konstigt.

Jag bara garvade.

***

Sedan räckte det att vi visade Ruth en gång hur man ringde med telefonen till grannrummet – där farmor och farfar bor – för att hon skulle lära sig det. Sedan ringde hon ett gäng gånger till farfar. Bara för att hon kunde liksom.

Kul att hon lärt sig hur en gammal hederlig sladdtelefon fungerar.

Ruth kommer ju skratta åt mig och Milla när vi senare i livet berättar att vi spelade in teve-program på VHS-kassetter, att vi tittade på linjär teve och såg till att sitta i teve-soffan just 20.00 för att inte missa favoritprogrammet, att vi inte hade mobiltelefon när vi växte upp – men hon kanske inte skrattar åt sladdtelefonen, för den har hon ju nu faktiskt upplevt själv.

Det var nog i sista stund dock, för snart lär den vara utdöd.

***

Ruth är nog mogen att ha en egen mobiltelefon snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons