Ni som inte är föräldrar fattar ju ingenting när man säger att man som småbarnsförälder lever i nuet och glömmer väldigt snabbt vad som hände för en månad eller en vecka sedan. Eller ja, man brukar ha svårt att minnas vad som hände ens igår (nåja, det kanske inte bara har med barnen att göra…). Utvecklingen skenar och man har fullt upp med att hänga med där man är nu, och har inte tid att liksom reflektera över tåget som rullar för då trillar man ganska snabbt av.
Men nu vet i sjutton om inte Milla tagit priset i att förtränga vad som hänt.
Ebba var ju sannerligen en bajsmaskin i början av sitt liv, hon bajsade non-stop, men sedan liksom upphörde det – bara så där, tjoff! – och hon började bajsa typ en gång i veckan (ibland inte ens så ofta).
När vi var hemma hos några kompisar för någon vecka sedan, som också har en bebis, så berättade de att deras son typ bajsar hela tiden.
Då sa Milla att ja, sådan var ju Ruth, men menade att det var skönt att Ebba inte var eller är en sådan bajsmaskin.
Jag bara gapade.
Jag och Milla raljerade ju rätt mycket om alla de där bajsblöjorna, om att vi aldrig bytte en blöja utan bajs i, att det byttes i runda slängde 20 bajsblöjor om dygnet. Det var ju förvisso ganska traumatiskt att tvingas byta bajsblöja så ofta – lukt- och känselsinne trubbades ju liksom av – men att hon förträngt allt var ju galet.
Jag flikade så klart in att Ebba visst varit en bajsmaskin, för att friska upp Millas minne.
Hon bara:
– Va…? Det var ju Ruth.
Jag bara garvade.
Ebba var en galen bajsmaskin som liten. Det vet jag. Men jag hade kanske också glömt det om jag inte skrivit om det. Jag saxar från slutet av juli:
”Grejen är den här: vi byter nog närmare 20 blöjor varje dygn, och jag kan faktiskt inte minnas att jag bytt en enda blöja u-t-a-n bajs i.”
Där har du ditt bevis, Milla. Det jag skriver är nämligen (nästan) alltid sant.