En helt vanlig dag i ett liv med en treåring.
Jag, Ruth och Ebba var iväg under eftermiddagen, först i leksaksaffären och sedan i mataffären. Båda ungarna somnade i mataffären, så det gick smidigt att handla och sedan knatade jag hem, gladlynt. Ebba vaknade på vägen hem och var glad – men Ruth vägrade så klart att vakna. När jag kört in vagnen och tog av henne filten så började hon skrika att filten skulle tillbaka – och då fick det bli så.
Efter att jag tryckt in all mat i kylskåpet så sa jag till Ruth att vi skulle fika. När jag väl fick liv i henne så skrek hon att hon skulle ha kex. Vi har inga kex, replikerade jag. Efter några minuter gick hon med på att ta en macka, men skulle inte ha något på. När hon väl fick en macka utan något på, så skulle hon ha något på. Jag frågade vad, men hon sa att det skulle vara hemligt.
Jag gillar att skoja lite, så jag fixade en macka med smör, ost och gurka – hon älskar gurka – och satte också dit ett blått drinkparaply för att göra det hela roligare. Hon blev hur glad som helst när hon såg mackan, humöret vände på en femöring och hon skrattade.
Men humör vänder snabbt åt flera håll.
Vi gick in med mackan i vardagsrummet och då – som en blixt från klar himmel – så skrek Ruth rakt ut, drämde ner tallriken med mackan i golvet, slog sönder paraplyet och började gråta och skrika om vartannat. Jag frågade vad det var, och då skrek hon att det måste vara ett yellow (ja, hon kan lite engelska ord) paraply. Jag sa att vi bara hade ett paraply, och då blev hon fly förbannad – så jag tog bort mackan och ställde den i köket, sedan satte jag mig i vardagsrummet med min egen macka. Ruth ställde sig i köket och skrek pappa och yellow paraply i vad som kändes som en evighet.
Helt plötsligt så small det också.
Då hade Ruth tagit en tallrik från sitt leksakskök och drämt den rakt i golvet så den gick i tusen (nåja…) bitar. Då blev jag faktiskt arg, frågade vad sjutton hon höll på med och då klämd hon fram ett ynkligt förlåt och sa att hon ville ha ett yellow paraply. Jag förklarade att man absolut inte får ett yellow paraply när man skriker non stop, har haft sönder ett blått paraply och krossat en porslinsskål i golvet. Då skrek hon igen. Jag förklarade ytterligare en gång. Hon skrek igen. Jag förklarade en tredje gång. Hon skrek igen.
Då gick jag och satte mig i vardagsrummet och fortsatte äta macka. Ruth fortsatte skrika.
Till slut lugnade hon sig, kom och satte sig med oss i soffan, och ville ha sin macka. Sedan bad hon återigen om ett yellow paraply, och när vi sa nej så bröt hon ihop igen, skrek och gormade. Jag förklarade en fjärde gång varför hon inte fick något yellow paraply, hon såg ut att förstå. Sedan frågade hon efter ett yellow paraply igen – och började skrika när hon fick ett nytt nej.
Hon är envisare än sin mamma, och det säger inte lite.
En timmes krig för ett litet yellow paraply.
En helt vanlig dag i ett liv med en treåring.