Alltså, småbarn och finkläder är ingen bra kombination. Då tänker jag inte bara på finkläderna som småbarnen ska ha på sig – det är ju kört redan när man tänker tanken liksom – utan också finkläderna som man som förälder har på sig när man umgås med småbarn.
Som idag, när jag rotade fram mina nytvättade märkeschinos, som kostade alldeles för många kronor, ur garderoben och tänkte festa till det lite.
Redan vid frukosten så lyckades Ebba både kräkas och dregla på brallorna. De där två fläckarna var inga som dunstade bort, utan de har legat som en skugga på byxorna hela dagen.
Sedan hämtade jag Ruth på dagis och hon vägrade att gå, så jag fick bära henne – och då tryckte hon sina leriga och geggiga megastövlar mot mina byxben. Att det inte blev mer än ett svart streck på byxorna (hur det nu gick till) är inte något annat än ett mirakel.
När vi fikade på eftermiddagen så fick Ruth en macka, och sin vana trogen käkade hon upp pålägget först, och petade sedan loss allt smör med fingrarna och åt det rakt upp och ner. Därefter ville hon leka – och sprang fram till mig och la sina två smöriga händer rakt på knäna, och jag kunde inte värja mig eftersom jag hade Ebba – som just där och då tack och lov varken dreglade eller kräktes, om man nu vill finna några ljusglimtar – i famnen.
Om man säger så här: brallorna är inte lika rena som de var i morse.
Jag vill minnas att försäljaren sa att man skulle tvätta de här brallorna så sällan som möjligt, för att de skulle behålla passformen.
Fan också.
***
Nu åker brallorna i tvätten (igen!) och sedan får de arkiveras i garderoben i sisådär tio år, innan man vågar använda dem igen.
Fast ja, då är väl problemet att kroppen har expanderat så mycket att de inte passar.
Det är ta mig sjutton inte enkelt att vara småbarnsförälder. Om någon nu trodde det.