Jag är ensam hemma.

Har varit så hela helgen, eftersom Milla, Ruth och Ebba drog till mormor i fredags med planen att komma hem idag (men Ruth är sjuk, så de blir kvar en dag till) för att ge mig, som sitter i en dynghög av jobb, chansen att beta av en del grejer.

Det där med tystnaden och lugnet är konstigt.

När man står där mitt i kaoset, med två skrikande ungar, fulla bajsblöjor, nerkissade kläder, rum med en miljard utspridda leksaker, en tvättmaskin full med barnkläder som tar flera timmar att hänga, mat som vägrar blir klar just när ungarna är som hungrigast, ja då längtar man efter den där tystnaden, den där egentiden som man (tydligen) hade så mycket av innan föräldraskapet men som man inte insåg då. Man önskar bara få sova ut en natt och vakna av sig själv, vara ensam vid frukostbordet bara en liten stund.

Men nu, när det är tyst, lugnt och bara egentid, ja då känns det helt plötsligt för jävla tomt. Det händer ingenting, det finns ingen att skratta med eller åt, ingen livlig tjej på två och ett halvt år som ställer knasiga frågor, ingen bebis som smajlar när man visar sig, inga glittrande ögon, ingen som pockar på uppmärksamheten. Det är tomt när man går och lägger sig på kvällen och det är tomt när man vaknar på morgonen.

Jo, att dricka sitt kaffe i fred är rofyllt, att få läsa tidningen utan att någon river i den är trevligt och att få spendera en stund på dasset utan sällskap fridfullt – men fy sjutton vad det blir tråkigt snabbt. Ibland kanske man måste ha en andningspaus, man inser inte vad man har i livet förrän det är borta, men de pauserna får inte bli för långa.

Imorgon kommer Milla, Ruth och Ebba hem igen.

Jag längtar redan efter kaoset.

Hej SVT,

Först och främst måste jag bara skicka en skopa beröm. När en annan var liten så var det barnprogram kvart över sex varje vardag och bonus med Disneydags på fredagar. När jag och min flickvän glatt skulle introducera vår dotter till barnprogram så svor vi först när klockan blev kvart över sex och inga tecknade gubbar fanns, men sedan insåg vi att det fanns en hel kanal dedikerad till barnen som visade tecknade gubbar hela dagarna. Smidigt.

Men jag måste också skicka en skopa skit.

Jag undrar hur vissa barnprogram gjorde när de passerade SVT-tullen och fick klartecken att rulla framför ögonen på vårt lands barn. Jag hade väldigt, väldigt gärna velat vara en fluga på väggen när, vad jag förmodar, några gubbar i slips och för lite hår skrockade och stämplade några ok med vänsterhanden, för så måste det ha gått till. Jag kan nämligen i min vildaste fantasi inte förstå hur någon med vett och sans innanför pannbenet godkänt vissa program.

Jag tänker främst på två.

Det ena, jag vet inte ens vad det heter, är någon form av matlagningsprogram där en hybrid mellan Barbapapa och en flodhäst lagar mat. Det slabbas och klabbas, kastas in metallbestick i mikrovågsugnen, sätts fyr på saker och ting, bakas med mjöl som far över hela kameralinsen. Flodhäst-Barbapapa pratar om matlagning, tipsar om vad man kan göra, och ser jätteglad ut. Jag fattar ingenting. Är det vad mina barn ska kolla på och sedan ge sig ut i köket för att upprepa proceduren? Jag tror inte ni vill vara ansvariga för att min dotter hivar in en gaffel i mikron, drar på högsta effekten och trycker nunan mot mikrodörren. Och jag antar att ni på SVT inte står för städnotan när det brunnit, kladdats och förstörts?

Det andra, som jag inte heller vet vad det heter, handlar om två stycken personer klädda som något sopgubben släpat in, och som försöker genomföra ett manus som inte finns. Det borstas tänderna med kaviar och diskas med toalettborsten, bland annat. Överlag är det en orgie i bristande hygien och de här två, som är vuxna (ja, de ska väl vara det i alla fall) beter sig som jag vet inte vad. De är äckliga, oansvarsfulla och fundamentalt fel förebilder. Om det är någon som föreställt sig att det ska vara humor och att man ska sitta och garva framför teven när någon borstar tänderna med kaviar så rekommenderar jag en sinnesundersökning. Det är inte kul för fem öre.

Gemensamt för båda programmen är att de förespråkar saker och beteenden som jag som förälder, och jag gissar många med mig, hela tiden säger till barnen att de inte får göra. Det ska inte kastas mat, det ska inte klabbas, det ska inte lekas med toalettborsten. Det ska framförallt inte lekas med saker som mikrovågsugnen.

Ni vet säkert vilka program jag snackar om.

Jag har bara en rekommendation: ta bort skiten omgående.

Med Vänlig Hälsning,
En upprörd pappa

Det där med att få ungar att sluta med blöjan kan vara en komplicerad process.

Med Ruth gick det ändå ganska bra. Hon var med på det och ville verkligen inte ha den längre när vi tog bort den i somras. Speciellt många olyckor har vi inte varit med om, bara några (men det är nog oundvikligt). Efter ett tag så kissade hon dock i sängen ett par nätter i rad – och då blev vi lite oroliga över att tvingas introducera tillbaka den där förbaskade blöjan.

Men Milla kom på en bra idé.

Vi försöker ju alltid få Ruth att kissa på kvällen, men det är inte alltid hon vill och en unge på två och ett halvt år som inte vill något försöker man inte tvinga, tro mig. Speciellt inte om ungen är lite trött.

Nu så kissar vi henne när hon somnat istället. Alltså, hon somnar ju några timmar tidigare än mig och Milla, så när det är dags för oss att krypa till kojs så tar vi med pottan till sovrummet, lyfter upp en sovande Ruth och sätter henne på pottan – och då kissar hon. Trots att hon inte är vaken eller bara halvvaken, alltså.

Helt galet att det fungerar, men det gör det faktiskt.

Sedan vi började göra det så har Ruth inte kissat i sängen en enda gång.

***

Jo, jag skulle ju kvällskissa Ruth en gång men då kom det inget kiss. Japp, på morgonen så hade hon kissat i sängen. Så klart. Så numera väntar jag tills hon kissat.

***

Hur kom Milla på att vi skulle kissa Ruth när hon sover? Ingen aning, men det funkar ju.

Alltså, ett bebisleende är nog ta mig sjutton det bästa som finns.

Framförallt för att man vet att det är så ärligt. En bebis på några månader vet inte så mycket och kan inte uttrycka sig på speciellt många sätt, men när det väl kommer ett uttryck så är det inget som är påklistrat eller framkrystat (som det där leendet man tvingar fram när man fått en porslinsservis på sin tolvårsdag, ni vet), utan det är spontant och det är från hjärtat.

Ebba har börjat le väldigt mycket. Ibland kan hon till och med skratta.

Leendet kommer så gott som alltid när man gullar med henne, eller speciellt när hon inte sett någon på ett tag och man kommer och tittar på henne, då skiner hon upp. Jag vet inte om bebisar i den där åldern, knappa tre månader, kan minnas ansikten eller känna igen sina föräldrar, men det känns verkligen som att hon gör det. Leendet ser så igenkännande ut, så lyckligt. Det är oundvikligt att inte bli glad själv.

Jag älskar det där smajlet.

***

Men Ebba ler inte bara numera, hon snackar också. Hon har väldigt mycket ljud för sig. Hon ligger och babblar. Det är varken glatt eller ledset, det är bara snack liksom. Ofta blir hon tyst när man kommer och tittar till henne, som att hon ropade efter någon att få titta på och le till.

***

Kristallkronan kan också locka fram leendet hos Ebba. Hon kan sitta i sin babysitter och bara glo på alla kristallerna i taket och helt plötsligt spricker hon upp i ett leende. Hade kristallkronan kunnat visa några känslor så hade den nog lett tillbaka.

Hej Astrid Lindgren,

Jag vet att du är uppe i himlen (eller kanske Nangijala) men jag hoppas att du får det här brevet ändå.

För det första vill jag berömma dig för det du har skrivit. Jag har ingen aning om vad du har fått allt ifrån, du verkar ha en sjuhelskottas fantasi, och du skildrar allvarliga saker med en rejäl portion humor. Barnen får alltid vara i centrum – kanske är det därför som barn i alla tider hänförts av dina mästerverk. Det trots att dina karaktärer huserar i en tid som kanske inte känns igen så mycket av barnen idag, en tid för längesedan då man inte satt med nyllet i någon dator, gamnackat scrollade på sin smartphone eller beställde hämtpizza på söndagskvällar, utan snarare lekte med pinnar och kottar, åkte hölass och åt vad naturen hade att bjuda. På något sätt har du gjort dina verk tidlösa, för barnen älskar fortfarande det du gjort.

Men du, jag måste ändå fråga hur du tänkte?

Hade du någon barnrevolution i åtanke när du basunerade ut alla dina berättelser?

Jag medger att jag sitter och skrattar åt dina nedskrivna och tv-gjorda fyndigheter, men jag vet inte om dina karaktärer är så jäkla bra förebilder egentligen. Ruth, vår dotter som börjar närma sig tre år, har snappat upp en hel del av de hyss som dina karaktärer haft för sig. Var det en del av din plan? Att trycka in massa hyss i ungarnas skallar för att de ska gå sina föräldrar på nerverna?

Var det så?

Precis som Pippa så har Ruth velat sova med fötterna på kudden, för att ta ett exempel. Jag frågade varför hon gör så, och hon sa att så gör Pippi.

Ruth har förvisso inte hoppat ner från något tak som Madicken, fyllt mina skor med vatten som Emil eller valt att hälla ut en hel hink med vatten över golvet för att städa som Pippi, men jag misstänker att det när som helst kommer dyka upp. Barn har en tendens att göra som andra gör, och inte som man säger. Det kommer inte spela någon roll vad jag säger om dina karaktärers hyss, Ruth kommer att härma dem ändå.

Jag kan i alla fall meddela dig, om du inte har insyn på jorden från där du är, att barnrevolutionen hittills har misslyckats. Barnen busar och försöker streta emot, men än så länge håller föräldrarna stången och har kvar makten.

Tack och lov.

Med Vänlig Hälsning,
En pappa som försöker avvärja massa bus

PS. Ruth har inte hissat upp Ebba, vår andra dotter som närmar sig tre månader, i någon flaggstång ännu, men det beror nog snarare på att vi inte har någon flaggstång än att hon inte vill.