Jo, omfånget på livet är ett variabel på välmåendet kan man väl säga.
Men om det är ökning eller minskning som är tecken på bra välmående beror på vem man frågar.
Ni vet ju själva hur glad man blir när man kan spänna bältet ett hack till, nå nästa hål som är en indikation på att man blivit smalare runt midjan. Eller ja, den ultimata lyckan är väl när man tvingas göra ett nytt hål för att man aldrig varit så smal förr (alltså, jag springer ju inte och köper för stora bälten bara för att få fixa nya hål och därmed uppnå ett lyckorus, men ni fattar poängen…).
För Ebba är det tvärtom.
Där är en ökning av livet, eller midjemåttet om ni så vill, en stark indikator på välmående. Det märks också att hon blivit större (inte bara rundare om magen, utan generellt). Vi har samma blöjstorlek som när hon föddes men då kunde vi dra banden som man fäster blöjan med över hela hennes mage, ibland även omlott. Det är det inte tal om längre, nu är de där klisterlapparna flera centimeter ifrån varandra – en tydlig signal om att här har vi en mage som expanderar. I hennes fall ett tecken på välmående.
Men visst, det är också ett tecken på att det snart är dags att öka blöjstorleken.
I Ebbas fall känns det bra.
Betydligt bättre än att tvingas köpa nya, längre bälten till sig själv.
***
Jodå, Millas omfång blir mindre och magen har försvunnit. Så mycket som kommer försvinna av sig självt i alla fall. Hon har insett att den sista biten nog kommer att kräva en del träning. Jag har inte frågat om hon får på sig alla sina gamla byxor ännu. Det är en sådan där fråga man inte ställer i onödan, ni vet.
***
Nej, mina sympatigraviditetskilon sitter kvar. Jag har inte tvingats köpa några nya bälten men visst spänner vissa av brallorna lite extra i midjan, det ska medges.
***
Ruth? Nej, hon har aldrig använt ett bälte i hela sitt liv.