Ja, det här med att vara trebarnspappa kanske inte är så dumt?
Klockan är 22:59 denna tisdagskväll och vi – det vill säga hela familjen – är precis hemkomna efter en kväll hos några kompisar som har en dotter som är lika gammal som Ruth.
Vi checkade in vid cirka 16:30 – och sedan dess, fram tills nu, så har Ruth och hon lekt non stop. Så fort vi kom dit så började de leka tillsammans, helt själva. Samtidigt så slocknade Ebba i princip samtidigt som vi anlände. Vi vuxna – ja, jo, jag anser mig nog vara vuxen och kan styrka det genom mitt pass, även om jag kanske är ett barn i sinnet och huvudet – satt och åt, pratade och umgicks hela kvällen. Utan barn, kändes det som. Ebba ammade två gånger och sov resten av tiden, Ruth och kompisarnas dotter lekte hela kvällen utan att ägna oss vuxna egentligen någon tid alls. De var inte gnälliga eller ledsna på hela tiden heller. Fantastiskt.
Det kändes konstigt på något sätt, att sitta där och liksom vara barnlös. Det var längesedan jag hade den känslan. Ja, senast jag egentligen kunde ha den känslan var när jag inte hade barn, och då visste jag inte vad det innebar att ha barn och kunde givetvis inte känna på samma sätt.
Det där med att vara trebarnsfar verkar ju hur lugnt som helst.
***
Bilfärden hem tog ungefär en kvart. Ruth slocknade efter fem minuter. Ebba sov redan när vi satte oss i bilen – trots att hon redan sovit hela kvällen.
***
Imorgon väntar besök av kompisar – som har tre barn.
Undrar om det är lika lugnt att vara fembarnsfar?