Nu har jag precis suttit här och bölat till ”Rakt in i hjärtat”, en dokumentär serie om hjärtbarn.

Kan verkligen rekommendera den.

Varje år föds 1000 barn med hjärtfel i Sverige. Mer än hälften av alla hjärtebarn opereras på Barnhjärtcentrum vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.  (Det finns ett barnhjärtcentrum i Göteborg också, det är dit de värmländska patienterna åker för operation.) Tydligen firar barnhjärtfonden 40 år i år och de har även varit med och producerat serien.

Fantastiskt duktiga kirurger.  Ett jobb jag aldrig skulle vilja ha (om jag nu skulle vara kirurg).

En Läkare tyckte det var skandinaviskt att hålla sina känslor inom sig, att man inte visar sin oro och ångest. För att lämna över ett barn till operation är väldigt ångestfyllt. Jo jag kan tänka mig. Men varför ska vi inte visa hur vi känner? Varför ska vi hålla god min? För vem? Klart mamma och pappa måste skärpa till sig framför barnet, men samtidigt hur kan man det?

Jag gråter ju för allt jag och jag är inte speciellt bra på att hålla mina känslor eller tankar dolda för andra. En av mina barndomsvänner, som inte längre finns med oss, sa alltid att jag var som en öppen bok. Och det hade han ju rätt i.

Så jag torkar mina tårar och tittar vidare på Rakt in i hjärtat.