Den där orken som saknas, som fattas… Vart tog den vägen och när skall den komma tillbaka?!
Har 7 påbörjade inlägg här, inlägg som aldrig blir klara, som aldrig publiceras..
Plugg…
När man kommit in på en kurs som verkligen är något man är intresserad av och som man brinner för.. Ändå infinner sig inte orken!
Jobb…
Nä tänker inte ens skriva något om det.
Ett av dessa inlägg som påbörjats men aldrig publicerats är det om min Anemi! För i början av juni sökte jag läkarvård för min ”trötthet” och brist på ”ork/entusiasm”, huvudvärk varje dag osv samt att jag kände mig otillräcklig och det jag försökte plugga då (Tyska på SU) inte fastnade hur mycket jag än pluggade!
Gick dit och läkaren frågade mig efter en stund vad jag jobbar med när jag inte är tjänstledig för studier. Och det första hon sa när hon fick mitt svar ”förskola” var : UTBRÄND!
Men först skulle hon ta lite prover. Bla mina järnvärden.
Innan midsommar ringde läkaren mig direkt hon kom tillbaka från sin semester! Jag måste GENAST börja med järntabletter! Sjunker mitt värde ytterligare blir det tal om blodtransfusion!!
Har som sagt börjat skriva inlägg om detta i bloggen men inte orkat skriva klart!!
Innan läkaren ens kunde börja kolla om jag är utbränd var jag tvungen att få upp mina värden och nu i augusti ligger mina värden äntligen inom det ”normala” , men jag måste fortsätta ta medicinen. Men dessa låga värden medföljde en hel del ”mindre” trevlig undersökningar för att kolla hur mina värden kunde vara så extremt låga.. Remiss till olika ställen skickades iväg.
Nu är värden som sagt ”normala” men vart är orken??!!
Och varför pratas det så lite om Anemi? När jag la upp en artikel om detta på min FB och skrev om mina egna erfarenheter så var det fler i min omgivning som lider/lidit av detta..
Om alla kunde börja leva efter mottot ”behandla andra som du själv vill bli behandlad” tror jag på riktigt att livet skulle bli lättare för i princip alla!
Vad tror ni?
Jag är på riktigt rädd! Rädd för att ens tänka på vilken värld mina barn skall växa upp i? Jag hoppas innerligt att jag lyckas uppfostra min son till att behandla tjejer (partners) med respekt! Jag hoppas min dotter skall slippa alla dessa ”sviniga” killar/män (partners) som säger en sak/ visar en sak, men menar något helt annat!
Hur många gånger har man inte suttit och tröstat tjejkompisar både i telefon och gråtandes mot min axel? Jag har tappat räkningen!!! Det är typ ”vardagsmat” och något man gör varje vecka…
Och vet ni, jag hade ju hoppats att kanske få höra att ”pappor med egna döttrar” skulle vara lite ”bättre”! Att de med sin hjärna skulle kunna tänka ”vad hade jag gjort om någon gjorde så här mot min dotter”?!! Men nej!
Gammal som ung, de verkar ha en ”mindre utvecklad hjärna”…
Jag har själv inte dejtat tjejer så vet inte så mycket om det… Men en sak är säker, jag har inte haft lika många killkompisar som tjejkompisar som bett mig ”tyda” otydliga sms/meningar/handligar!
Är det så att vi tjejer/kvinnor ”grubblar” mer på/över saker? Överanalyserar dem? Har större behov av att prata av oss?
Och vad händer med ”dagens ungdom” ??!! Vänner för mig är inte någon man har sex med, myser i soffan med, sover tätt med om natten, pussar på offentligt eller håller handen vart man än går? Se när är detta något man gör med vänner?
bild lånad här https://thelissachronicles.wordpress.com/category/holding-hands/
Att dejta betyder för mig och mina vänner ”lära känna någon”
Jag har själv lite svårt för att ”träffa flera samtidigt” då det lätt blir lite rörigt.. Och svårare att släppa in någon helt. Så jag vill ha ett tydligt avslut innan jag ”tar mig an” någon ny 🙂
Ibland känner man något direkt, ibland inte. I vilket fall som helst, säg aldrig saker du inte menar!
Och vad är det med detta ”vi hörs” och det menas att det bara är en som skall höra av sig?
Och detta med att ”läsa sms/meddelande” och inte svara på flera dagar?
Jag själv är hellre rak och ärlig, ibland blir folk sårade såklart. Men att ”linda in” eller undanhålla saker för att inte såra är ju bara bullshit! Att den andra personen inte får ”ett val” för att någon underhåller eller förskönar sanningen är ju inte snällt! Hade de själva inte velat veta sanningen? Tycker ni det är bättre att få reda på saker i efterhand?
Visst så länge man inte ”uttalat” någon ”status” på ”vad” man är är det fritt fram att göra som man vill med andra, men vad hände med att ”känna av situationen” ?
Och vet ni? Det flesta av mina tjejkompisar ”analyserar” det ni säger/skriver även om det är med ”glimten i ögat”! Dvs skämta inte om gemensamma saker som ni skall göra tillsammans i framtiden! Vi tror att det ligger en liten sanning/känsla bakom det…
Vill gärna ha era tankar kring detta inlägg! Eller ni kanske har egna erfarenheter som ni vill dela med er av? Skriv gärna en kommentar <3
Åh vi måste gå till fotograf för att föreviga våra små på bild!
Du betalar dyra pengar för att ta dessa foton samt köper dem!
Foto: Jag själv
Foto: Jag själv
För tydligen kan fotografen lämna dessa bilder till tex en bildbyrå! Detta har nu hänt mig och en bild på mig och mina barn dök upp när mitt jobb hade en föreläsning! Jag var själv inte där men fick bilden visad för mig och har självklart fotograferat av den.
Kontaktade då Stadsdelskontoret på Östermalm där jag jobbar och fick då veta vilken bildbyrå/bildbank de ”köpt” denna bild..
I mailkontakten med denna fotograf framgår tydligt att man måste ha båda vårdnadshavarnas underskrift om barnen är under 18 år!