Jag sitter med ett stort leende, och en liten klump i magen, när jag i mitt huvud summerar de senaste dagarna.
Och veckorna ska tilläggas.
Alla vet ju inte vad jag har gått igenom i min halvsvarta skilsmässan, men några av er vet.
Det har verkligen varit upp och ner, mest ner, i mitt liv sedan augusti förra året.
När jag idag ser tillbaka på augusti september oktober, kan jag än idag inte för mitt liv förstå HUR jag tog mitt igenom dessa vidriga månader. Jag kan bara komma ihåg de jobbiga sakerna, för ärligt talat så var det inte en enda bra sak som hände. Inte ens min födelsedag vill jag minnas. Den dagen, när solen alltid skiner, kom min ”make” hem och berättade att han vann budgivningen på lägenheten han kollat på. Vilken dag som helst men på min födelsedag, som jag löjligt mycket älskar att fira varje år!
Den som har varit med om en skilsmässa/separation kan med lite list antagligen förstå vad som hände för mig/oss.
För inte går man ner 27 kilo för att man mår bra inte!??
Viktminskningen var välbehövlig förvisso, men inte på det sättet.
På 13 veckor gick jag ner 21,5 kilo.
Men så mådde jag ju därefter också…
Hade jag inte haft min underbara älskade skruttunge att gå upp för varje dag hade jag kunnat checka in på hispan direkt.
Sobril och en sup – give it to me baby!!
Lägg till på det att jag efter 10 år blivit uppsagd pga arbetsbrist.
Så där står jag plötsligt; lämnad, ratad, oönskad, djupt sårad, förödmjukad och förnedrad. Utan jobb. Utan fast inkomst.
Nu ska jag plötsligt bearbeta mitt livs helvete, ta hand mig och min son, leta jobb, leta lägenhet, ta hand om en husförsäljning…
Hur jag fixade allt kan jag inte förstå.
Men jag gjorde det.
Jag kommer gå skitstark ur det här. När det nu är.
För fy fan va trött jag är på att höra det. Jag VET att ingen menar något illa, men jag är aningen feed up på det.
Jag har nog alltid varit stark men vissa prövningar kunde jag gärna varit utan.
Men nu har jag ju fått jobb och det känns som livet börjar vända.
Jag har haft 4 underbara dagar precis, som utmynnade ur en lång diskussion i onsdags kväll, och jag önskar att jag kunde berätta precis i detalj vad som har hänt. Men det måste vänta.
Jag brukar förlita mig på min magkänsla, men i detta fallet är både den och jag rätt förvirrade!!
Så jag avvaktar lite och faller allt ut som jag vill så LOVAR jag på Martin Stenmarcks liv att berätta ALLT!!
Ja du, skillsmässor kan va ett helvete!
Och du verkar landat på fötterna igen :)
Önskar dig lycka till och njut av livet! Glöm aldrig att vi lever här och NU!
Kram Maya
Det låter som om du börjar se ljuset i tunneln, hoppas jag.
Mitt motto i alla jobbiga situationer i mitt vuxna liv sedan 2006 har varit: Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut än.
Kan tolkas negativt men jag väljer att se det just som att allt elände tar slut tillslut. Klyschigt värre, jag vet….
WOW på Martin S liv, ja då jävlar ;-)
Du är duktig!!!
Glöm inte att du alltid kan mejla mig och fnulan om det är nått. minsta lilla <3