En rolig historia så här på fredagsmorgonen!
En slottsherre skulle ut i strid, och innan han for så klädde han på sin fru ett kyskhetsbälte som han sedan låste noggrant. Nyckeln gav han till sin tjänare med orden; ”är jag inte tillbaka inom ett år så är nyckeln din”. Sen satte han upp på sin häst och drog iväg. Efter bara några kilometer hörde han hur någon närmade sig bakom honom och när han vände sig om såg till sin förvåning sin tjänare som kom i full galopp. När han stannade så hörde han tjänaren ropa: ”Vänta! Jag fick fel nyckel!”
Ja, rätt ska vara rätt!
Än är det inte dags för Leo att börja förskolan, förhoppningsvis inte förrän om närmare ett år. Det är med lite ångestknutor i magen som jag tänker på framtiden. Att lämna det absolut dyraste, faktiskt det enda oersättliga, jag har till någon jag inte känner. I flera timmar. Varje dag. För att själv gå och jobba…
Redan innan jag väntade Leo lekte jag med tanken på ”hemundervisning”, jag kollade till och med upp vad det fanns för möjligheter i min kommun. Vad underbart det vore att få visa sitt barn samhället, världen och hur allt det fungerar- tillsammans i vardagen! Det borde väl ändå vara det ultimata? Kanske rentav meningen med att skaffa barn? Och dessutom -vilken annan person kan bättre veta mitt barns bästa? Eller? Jag har funderat och funderat. Om och om igen.
Missförstå mig inte, jag vet att barn i regel har det toppenbra på förskolan, på dagis eller hos sin dagmamma. Där får de ju träffa andra barn och vuxna, lära sig leka på andras villkor och ta del av all den erfarenhet och pedagogik som de anställda besitter. Jag är själv uppväxt med en mamma som under alla år fungerat som många barns ”extramamma”. För det är så det är, tänk efter. Dagmamma. Dag-mamma. Mamma under dagtid. Hon har tröstat, kramat, sövt och matat en hel massa barn under många år, och verkligen levt upp till benämningen dagmamma.
Då, när jag tänker på det så, är det plötsligt så självklart att man som förälder bör nyttja vår fina barnomsorg istället för att ungen blir fast, utan kompisar, dagarna i ända med en i värsta fall uttråkad förälder med brist på idéer! Tänk att istället få hämta sin guldklimp efter några timmar ifrån varandra, och då bara njuta av tiden man har tillsammans.
Läs Marcus Birros krönika där han hyllar anställda inom barnomsorgen, med flera, och kallar dem vardagshjältar. För det är precis vad de är. Hjältar som ser till att vi andra kan få ihop vardagen samtidigt som våra barn får den stimulans och utbildning de så väl behöver.
Plötsligt känns inte framtiden så skrämmande längre…
Inte ska väl det här lilla busfröet bli fast med sin mamma hela livet? Nä,iväg och lek! ... ja, när du lärt dig gå då alltså...
Kommentera