Jag och Rasmus gick ju i våras i parterapi vilket var bra för oss men till slut kändes det dock som att vi stod och stampade på samma ställe. Under våra samtal fick jag dock insikt i många sidor hos mig själv som jag behöver och vill arbeta med. Beteenden som jag behöver hjälp att ändra på och händelser i mitt förflutna som jag behöver bearbeta för att komma framåt och på det viset bli en ännu bättre människa. Och som någon så klokt sa, också lära mig att acceptera. Lära mig (och också fullt ut känna) att jag duger som jag är. Lära mig att tycka om alla sidor av mig själv, även de ”dåliga”. Och istället för att se de som misslyckanden istället vända dem till något positivt. Jag behöver göra det här både för min egen skull men även för de jag har runt omkring mig. En viktig och lärorik resa som jag misstänker stundtals kommer att bli extremt jobbig. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt? ?
Något som jag verkligen behöver ta tag i är mitt kontrollbehov som jag bara tycker blir värre och värre och som stundtals driver mig (och Rasmus) till vansinne. Jag måste verkligen hitta ett sätt att förhålla mig till det. Vet att det kommet att krävas mycket eftertanke och jobb från min sida eftersom det sitter så djupt rotat i mig. Har ända sedan jag var barn varit extremt ordningsam och kan inte hitta lugnet om jag inte har full koll och ordning och reda runt omkring. Främst i hemmet. På jobbet är jag också väldigt ordningsam men inte alls i samma utsträckning som hemma. Där har jag en mer sund inställning till ordning och reda tycker jag. Vet inte vad det beror på men så är det. Självklart vill jag ha koll även där men det är som att på jobbet går det inte överstyr. Då snarare hjälper den mig i mitt yrke eftersom min roll kräver ordning och reda och att ha koll på det mesta. ?
Min plan är att nu under 2018 börja gå i KBT och förhoppningsvis ska det kunna hjälpa mig att reda ut detta dilemma (och säkerligen några fler) så att jag till slut kan känna mig hel utan att behöva ha 110% på allt runtomkring mig. Förmodligen kommer det även att bli en del prat kring syster och cancerdiagnosen hon fått. Oron och rädslan som kommer per automatik när någon i ens närhet får en dödlig sjukdom. Ovissheten är jobbig tycker jag. Inte bara när det kommer till syster och att hon är sjuk utan överlag. Jag är duktig på att oroa mig i förväg och det är otroligt energikrävande och i de flesta fall helt onödigt.
Puh, blir alldeles trött när jag skriver det här men vet med mig att detta är nödvändigt och viktigt. Nu har jag tagit första steget…
Kram, J
Kommentera (12)