Ligger i sängen och är proppmätt efter julbord på Långbro Värdshus med syster yster. Alltså så mätt så att jag mår illa och absolut inte kommer att orka äta någon middag. ? Men det är det värt för oj så gott det var! Det fanns så mycket att välja på och min favorit Janssons Frestelse var gudomlig. Det är inte alla som kan göra en bra Jansson men Långbro Värdshus kan definitivt. Mums på den!
Förutom att äta gott var det också mysigt att få egentid med syster. Det var längesen vi hade det i och med cancern och att hon inte längre orkar lika mycket. Så idag betydde mycket för mig. Vi pratade en hel del om cancern och den jobbiga behandlingen hon har framför sig. Tungt ämne men trots det så skrattade vi också emellanåt. Så mycket att vi höll på att kissa på oss. Claudia är verkligen beundransvärd. Jag vet att jag sagt det förut men hon är verkligen det. Så otroligt stark, positiv och målmedveten trots den hemska sjukdom hon bär på. Fuck cancer, den här fighten vinner syster. Cancern har inte en chans!
Ska strax ta mig upp ur sängen för här hemma ska vi klä julgranen och ha julfika. Vet inte hur jag ska orka de otroligt goda bullarna jag köpte tidigare idag men misstänker att de kommer att slinka ner på ett eller annat sätt ändå. ? Förra året klädde vi julgranen tillsammans med våra vänner Lisette och Glenn men i år får vi klara oss utan dem eftersom de fick en liten bebis i tisdags. Världens gulligaste tjej som jag ser så mycket fram emot att träffa.
Kram, J
Kommentera
För några veckor sedan ringde syster mig. Hon hade fått ett samtal från sjukhuset gällande hennes cancer. Eftersom båda våra mostrar haft bröstcancer (den ena har det i sitt andra bröst just nu) så misstänker de att Claudia bär på en ärftlig gen. Så parallellt med hennes cellgiftsbehandlingar gör de nu en utredning för att se om hon bär på genen eller inte. Om hon gör det så kommer hon förmodligen att behöva operera bort båda brösten och livmodern, vilket hon är helt fine med. Jag är så otroligt imponerad av min älskade syster och sättet hon tacklat sitt cancerbesked på. Hon är stark och så positiv.
Om det är så att det visar sig att Claudia bär på genen kommer jag också att behöva kolla mig. Och även min systerdotter Alma när hon blir äldre. Det skrämmer mig lite samtidigt som det känns bra att man följer upp och tar det på allvar. Men vad gör man om jag också har den ärftliga genen? Tar man bort i förebyggande syfte eller kommer man enbart ha extra koll på mig? Som Claudia förstod så kommer jag i så fall få tätare kontroller och då inte bara göra mammografi utan andra undersökningar också. Allt för att upptäcka eventuell cancer i tid.
Som jag har förstått det så har jag 50% risk att drabbas av bröstcancer om jag bär på genen. 50% är för mig väldigt mycket men jag försöker att inte oroa mig i förväg. En sak i taget. Det är ju inte ens säkert att varken jag eller syster bär på genen. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag är helt oberörd i detta. Det är jag inte. Tröstar mig dock med att en eventuell cancer skulle kunna bryta ut när jag är 100 år och då kanske jag inte ens lever. Dessutom går forskningen hela tiden framåt.
Hur som är fokus just nu på systers behandling och att hon ska bli frisk. Allt annat får man ta tag i när/om det händer.
Var rädd om dig!
Kram, J
Kommentera (10)Nu har det gått lite mer än en månad sedan jag fick det hemska beskedet att min älskade storasyster drabbats av cancer. Det har varit en tid fylld med oro, hopp, tankar, tårar…som en berg-och-dal-bana där ena dagen kan kännas helt ok för att man nästa ska känna sig helt sänkt. Jag kan fortfarande inte ta in att Claudia har cancer. Antagligen är det något sorts skydd och försvar. Tillåter inte mig själv att känna fullt ut tror jag. Som att det skulle försvinna bara för att jag inte accepterar att verkligheten ser ut som den gör.
Tycker att livet känns orättvist och önskar så att det kunde vända nu. Det har varit tillräckligt med tråkigheter den senaste tiden och systers cancerbesked var som att det var droppen som fick allt att brista. Jag är så otroligt rädd för att förlora henne. När tankarna kommer till mig slår jag snabbt bort dem. Önskar jag kunde spola fram tiden. Spola över hela processen som hon har framför sig med cellgifter, operation, cellgifter igen och slutligen strålning. Spola fram tiden till dagen då hon är utom fara. Dagen då behandlingarna är klara. Det är en tuff tid framför oss men jag vet att min syster är stark. Hon kommer klara det här.
Hon har nu fått två cellgiftsbehandlingar och hon svarar bra på dem. Redan efter första behandlingen krympte tumören med nästan två cm vilket är helt fantastiskt! Jag hoppas så att det fortsätter så. Det måste det. Oron finns ständigt där och som anhörig känner jag mig maktlös. Också för att syster är van att vara den som är stark. Den som tar hand om andra och som alltid är igång med 180 järn i elden. Hon är inte typen som lyssnar på kroppen och bara tar det lugnt även om hon blivit bättre på det den senaste tiden. Känner igen mig i det och vet att det inte bara är att bryta ett sedan länge invant mönster och särskilt som nu när hon ändå mår ok.
Önskar så att hon och vi slapp gå igenom detta men nu är det bara att vara stark och fokusera på de positiva sakerna i livet. Som att cancern inte verkar ha spridit sig, vilket är väldigt glädjande besked. Eller att hon än så länge mår förhållandevis bra trots gifterna som pumpas in i hennes kropp. Fy farao för denna sjukdom, jag hatar den och vad den gör med oss.
Kram, J
Kommentera (24)Idag är det exakt en vecka sedan mitt liv vändes totalt upp och ner. När allt annat för en sekund eller två helt plötsligt blev oviktigt och jag endast kunde fokusera på beskedet jag fått. Att min älskade storasyster drabbats av en aggressiv bröstcancer. Även nu när jag skriver det kan jag inte ta in att det faktiskt händer på riktigt. Det är ingen hemsk dröm som jag kommer vakna upp ur utan det är vår hemska verklighet. De senaste dagarna har jag gråtit så mycket och känt mig helt tom. Jag gör det delvis fortfarande. Livet känns som en berg-och-dal-bana. Vissa dagar är helt ok medan andra är hemska. De dagarna önskar jag att jag fick ligga kvar i min säng. Utan måsten eller krav och utan att behöva hålla tillbaka sorgen och oron som stundtals äter upp mig.
Är så otroligt ledsen för min systers skull. Att hon och hennes familj ska behöva gå igenom det här. Som tur är har hon många omkring sig som älskar och stöttar, tillsammans ska vi besegra den här vidriga sjukdomen. Något annat alternativ finns inte. Nu närmast väntar cellgifter i minst sex månader och sedan operation. Efter det ber jag till Gud att cancern är borta och att den aldrig, aldrig mer kommer tillbaka. Varken till min syster eller till någon annan i min närhet.
Är så otroligt imponerad av Claudia och hur hon från det att hon fick beskedet hanterat hela situationen. Det är klart att hon är ledsen men hon har också en otrolig kämparglöd. Ett jäklar anamma som jag tror kommer hjälpa henne på vägen. Och när hon inte orkar eller kan hålla lågan uppe kliver jag och resten av familjen in. Vi och alla fina vänner hon har i sitt liv. Det är verkligen fint att se hur alla tillsammans sluts upp när något jobbigt händer.
Så om ni undrar varför det har varit ganska tyst och opersonligt på bloggen den senaste veckan vet ni nu varför. Jag har helt enkelt inte haft orken att skriva på som jag brukar. Fokus har legat på syster och resten av familjen. Jag hoppas att ni har tålamod och förståelse för det.
Kram, J
Kommentera (61)