Klockan var nu strax innan 8 & Pitocin kopplades in i mitt dropp.
Min läkare (Doktor M) kom in strax efter för att säga godmorgon & göra första undersökningen.
Ut-tunnad & 2cm öppen. Precis som innan.
Jag kände mig lite besviken på att ingenting hänt trots alla värkarna jag haft sedan Torsdagens undersökning men läkaren sa att ”detta kommer gå fort”.
I mina tankar snurrade en 12-timmars förlossning, vilket jag tyckte lät ”snabbt” i jämförelse med August, då jag låg inne i 24. Men det skulle visa sig gå mycket fortare än så!
Efter 30 minuter på Pitocin kom Doktor M in igen & jag hade redan regelbundna sammandragningar.
De kom med 4 minuters mellanrum, höll i sig i ca 50 sekunder & var enkla att anda sig igenom.
Han frågade om jag ville att han skulle ta hål på fosterhinnan, men jag kände mig lite osäker på om vi skyndade lite för snabbt. Han var dock helt övertygad om att detta var en bra ”nästa steg” för att slippa skruva upp värkstimulerande så jag sa ja.
Efter ett par misslyckade försök gav vi dock upp.
Jag sa åt Andrew att han kunde åka för att köpa frukost eftersom det inte hände något kul & bestämde mig för att försöka vila en sväng.
20 minuter senare gick vattnet av sig själv!
Jag ringde till sköterskan som kom in & kikade & visst hade vattnet gått.
Jag skickade ett sms till Andrew som fick smått panik då han precis lämnat mig, men jag lugnade honom med att bebisen kommer ju inte komma precis just nu.
Han var dock tillbaka på ca en röd sekund, haha.
Strax efter att vattnet gick, började värkarna kännas mer.
När klockan närmade sig 10, började jag få riktigt onda värkar. Sköterskan undersökte mig & jag var nu öppen 4cm.
Fast besluten att försöka vänta med epidural till jag var åtminstone 5 cm, så ändrade jag mig samma sekund som en sådandär riktigt hemsk ryggvärk kom & jag inte kunde andas mig igenom den.
Tryckte på ”larmknappen” & sa ”I want my epidural NOW”.
10 minuter senare stod ett gäng redo i rummet att fixa med epiduralen samtidigt som en barnmorska kom in & började göra iordning för bebisens ankomst.
Jag blev lite förvirrad då hon var inne & fixade där så himla tidigt, men orkade inte bry mig då värkarna gjorde väldigt ont.
10:30 var epiduralen på plats & äntligen började jag kunna slappna av.
Det var precis lika ljuvligt som jag minns det.
Sakta sakta försvann den värsta värken & vid klockan 11 kunde jag äntligen stänga ögonen för att vila lite.
Strax efter halv 12 kom min sköterska in för att göra en undersökning & då var jag öppen 7 cm.
Hon sa att hon skulle se till att Doktor M inte gick på lunch, utan att han skulle komma till rummet så fort han kunde.
Samtidigt så började hon ringa runt till personal, barnmorskor etc för att fixa iordning ”ett team”.
Fortfarande förstod jag inte att vi snart skulle hålla vårt barn.
I mina tankar snurrade minst 6 timmar till.
Klockan 12 kom Doktor M in & undersökte mig.
Han sa bara ”ja men då stannar jag här till det är dags”.
Både jag & Andrew tittade på varandra helt förvånade.
Han frågade om jag kände något slags tryck & det gjorde jag då verkligen inte.
Så han satt sig ner på en stol & började prata om allt mellan himmel & jord.
Vi skrattade åt en massa kul historier han hade & helt plötsligt, efter 10 minuter, började jag känna tryck.
Ja då får du snart börja krysta, konstaterades det & Andrew som suttit bekvämt flög upp ur stolen för att ta fram kamera, sätta på musiken vi valt & förbereda sig på att hjälpa till.
Klockan 12:20 kom första krystvärken & jag tog i med all kraft som fanns.
Då säger läkaren ”She is a blondie!”.
Jag nästan skrek rakt ut ”SER NI REDAN HUVUDET?!!”
Och han skrattade & frågade om jag ville känna.
Det hann jag inte göra för då kom en ny värk & jag krystade för kung & fosterland.
Då blev jag tillsagd att slappna av & vänta lite för att låta huden vila lite, så nästa värk fick jag andas mig igenom.
Strax efter kom dock en till värk & jag kunde inte hålla emot.
”Are you ready to hold your baby” – frågade doktor M & jag blev helt chockad då jag helt plötsligt hörde bebis-skrik.
En sekund senare lades en varm minibebis på mitt bröst & jag började gråta helt okontrollerat.
Så lycklig att hon var ute, att hon var frisk, att hon skrek & att det äntligen var över.
Klockan var 12:30 när Astrid Elise Peterson föddes till tonerna av Led Zepplins ”In the light”. Tisdagen den 22:e Juli.
En liten minitjej på 2400 gram & 45 cm.
Alldeles perfekt & allt vi kunnat drömma om.
Från första sekunden jag såg henne växte mitt hjärta till det dubbla & den där varma starka moderskärleken bara sköljde över mig.
Vi hade fått ytterligare ett barn att älska & livet kunde inte kännas mer perfekt.