Det verkar råda babyboom just nu, i alla fall om man tittar till de bloggar jag dagligen följer. Så himla kul! Jag älskar att läsa gravid/mammabloggar. Det påminner mig om hur det var att bära lilleman på insidan. Jag är så glad att jag skapade den här bloggen så att jag kan gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur jag kände mig som gravid. Idag för nästan exakt ett år sedan var jag i vecka 30. Jag fick jämt höra:
”Gud vilken stor mage!”
Men det brydde jag mig inte så mycket om. Jag hade en stor mage och hade Wille fått jäsa klart där inne hade han förmodligen blivit en stor bebis. Dryga 3300 gram vägde han när han tittade ut i vecka 36.
Vecka 30.
Några utdrag ur olika inlägg för ett år sedan: ”Jag har tidigare skrivit om mina gravidåkommor, däribland att jag har lite svårt att andas stundtals. Nu tycker jag att detta har trappats upp för hur jag än vrider och vänder på mig har jag svårt att andas för att boobsen trycker för mycket på den stora magen och revbenen. Detta i kombination med bebisens tryck under revisarna gör att jag ibland flåsar som en ursinnig tjur.”
”På tal om kotten så har det börjat hända grejer i min kropp igen. Har mått lite illa de senaste dagarna och enligt alla gravidappar jag maniskt följer, så har jag nu klivit in i en period ala hormoner goes banans…. igen. Det känns inte helt fantastiskt. Hursomhelst – fick precis be Thomas stanna till vid vägkanten så att jag bokstavligen kunde kasta mig ut och.. ja ursäkta språket… tömma mitt maginnehåll vid vägkanten. Jäklar.”
”Precis innan jag satte mig med datorn i knäet fick jag en rejäl sammandragning som faktiskt gjorde lite ont. Har lite svårt att greppa om vad som händer med min kropp idag. Jag är verkligen inte mig själv men jag är rätt lugn för jag känner bebben konstant där inne.”
Ja det är verkligen kul att gå tillbaka och minnas. Tänk att lillskiten som bodde där inne var världens bästa superman, Wille.
Nu, sisådär 450 år senare, tänkte jag att jag skulle visa gravidbilderna jag var och tog utanför Södertälje. Det känns helt galet att titta tillbaka på dessa och se magen så stor. Inte undra på att man tyckte att det var fasligt varmt och tungt att kånka runt på den.
Så då ska vi se om jag lyckas skriva klart andra delen av förlossningsberättelsen. Vart var jag? Uppvaket, just det.
De tre-fyra timmarna (lite luddigt tidsperspektiv) jag spenderade på uppvaket kändes som en evighet och allt jag hade i huvudet var William. Jag fick veta att så snart jag kunde röra på mina tår och böja knäna skulle jag få åka ner till min prins. Okej, nu var det alltså till att kämpa med att vicka på tårna. Var femte minut gjorde jag ett försök. Ingen reaktion i tossingarna och frustrationen blev större för var gång. Tåvickningarna uteblev och istället började det klia något överjävligt på hela kroppen, något läkarna såg och frågade om jag ville ha något mot det. Nej, sa jag. Men de envisades och sa att det var en vanlig reaktion på ryggmärgsbedövningen och att det är skönare att slippa eländet. Så jag gav med mig och fick något som skulle få det sluta att klias. Det hjälpte och jag blev dåsig och somnade till.
När jag vaknadeigen fick jag reda på att jag kunde få träffa Thomas som hade spenderat de första timmarna i Williams liv med honom på bröstet. I och med att kroppskontakt är så viktigt och eftersom jag inte var där och kunde ge honom det (störtlip) så fick Thomas ställa upp. Så efter att ha spenderat två timmar på uppvaket fick jag äntligen träffa min kärlek. William kunde inte följa med då han blev sondmatad (ännu mer störtlip).
Att träffa Thomas kändes jätteskönt och jag hade tusen frågor om William, hur mycket han vägde, hur lång han var och hur han mådde. Det var väldigt jobbigt att bli berövad de första timmarna i hans liv men ibland blir det som det blir och det är inte så mycket man kan göra åt det. Huvudsaken var att han mådde bra. Thomas stannade tills jag fick igång mina fötter och vi åkte tillsammans ner till neo där vår kung låg. Att se honom ligga där sugandes på en napp var så stort. Det går inte att beskriva. Tänk, där låg vår lilla gosse som jag hade gått och burit på i nio månader. Helt perfekt.
Vi stannade på neo någon timme eller så innan de beslutade att han var frisk nog för att slippa sondmatas och vi kunde köras upp till BB. Yes! Nu kunde vi snart börja vårt nya liv hemma – trodde vi. Ja och resten är ju redan historia. En vecka senare efter lite komplikationer fick vi ÄNTLIGEN åka hem ♡
Eftersom att jag ligger här på BB relativt pigg och alert och egentligen bara väntar på att få åka hem (vilket vi inte får göra idag) tänkte jag att jag kunde börja skriva på förlossningsberättelsen. So here we go.
I lördags efter att Clara och Robin åkt hem börjar jag känna att molvärken i ryggen och magen gör ondare och sammandragningarna blir mer intensiva. Helt klart uthärdligt men förbannat irriterande då jag tror att jag kommer behöva stå ut med eländet i flera veckor till.
När det är dags för oss att kojsa får jag en konstig känsla i kroppen och säger till Thomas att du älskling, jag tror att jag packar BB-väskan… Utifall att… Thomas tror inte riktigt på mig och väntar sig inte något barn inom de närmaste veckorna men han nickar inställsamt. Så, sagt och gjort. Jag slänger ner några bra-att-ha-pinaler innan jag somnar som en stock runt elva. Vaknar till ibland av att det gör ont i mage och rygg, men somnar om igen. Vid två-slaget vaknar jag av att det bokstavligen forsar mellan benen. Jäklar, vattnet har gått. Jag blir nervös och väcker Thomas, säger att vi måste ringa in till förlossningen. Sängen är dyngsur.
Sömndruckna ringer vi till förlossningen och berättar läget om att lille W ligger i säte, att jag bara är i vecka 36+2 och att vattnet har gått. Vi blir ombedda att åka in. Sammandragningarna och molvärken tilltar men jag blir lugnare och nervositeten släpper. När vi tio minuter senare kommer in till SöS blir vi visade till ett förlossningsrum där de kopplar upp mig mot en CTG för att se så lillen mår bra och hur täta mina värkar är. De har trappats upp och kommer nu med 1,5 minuters mellanrum.
Vi får träffa en läkare som frågar om vi vill göra ett vändningsförsök. Jag berättar att jag legat inne för misstänkt moderkaksavlossning och frågar om det finns några risker med ett vändingsförsök. Det ska det inte göra om de tar det försiktigt så därför beslutar vi oss för att försöka. Jag vill ju så gärna föda på normalt vis. Jag får Bricanyl som är livmoderavslappnande och som även tar udden av värken i ryggen. Vändningsförsöket inleds – det gör inte det minsta ont eller är det minsta obehagligt. Försöket misslyckas dock och satt William sitter. Då tas beslut om akut kejsarsnitt. Gissa om jag blev nervös när dom sa ja hörrni, inom en till två timmar har ni er lille baby hos er. För att inte tala om nervositeten hos min kära hulk.
Jag görs i ordning inför operationen och vi får båda två nya kläder att ta på oss. Bricanylen börjar släppa och jag får återigen ont i ryggslutet. Mina ben spritter av nervositet när jag körs iväg till operationsrummet flankerad av min kära karl. Rummet är litet men proppat med folk. En narkosläkare lägger en ryggmärgsbedövning på mig som tar bra direkt och jag känner hur allt från brösten och ner börjar domna bort. Mycket märklig känsla. Jag som är så nål- och spruträdd hade bävat för just ryggmärgsbedövningen men den kändes knappt.
Sen börjar de. Jag känner ingenting förutom lite buffande och knuffande. Det tar inte många minuter innan jag hör det mest fantastiska läte jag någonsin hört. Han är här. Lille W. Äntligen! Tårarna bara sprutar på Thomas och mig. Det går inte att hålla dom inne. Dom håller fram W till mitt ansikte, visar att det är en liten prins och ser till så jag får pussa på honom innan dom tar honom och Thomas in till ett annat rum medan jag sys ihop. Mina tårar fortsätter att spruta ut. Den här känslan går inte att beskriva. Det mest fantastiska jag varit med om någonsin.
Under tiden jag sys ihop springer det läkare ut och in mellan operationsrummet och rummet där William ligger. Jag får veta att vår lilla älskling har svårt med andningen men att det är helt normalt och att de kan få det vid kejsarsnitt. Dock behöver han ligga med syrgas ett tag och jag får tyvärr bara se honom en snabbis till innan jag körs upp till uppvaket för att återfå känseln i kroppen.
Nu måste jag ta och ge W mat, fortsättning följer….
Sjukt nervös precis innan det är dags att åka iväg till operationsrummet. Mina ben bara darrade, både av spänning och rädsla. Inte många minuter kvar innan vi får träffa vår bebbe.
Heeej vänner.
Jag vet att det varit väldigt dålig uppdatering idag, skärpning på mig. Anledningen till det är för att vi haft sällskap hela dagen och det har varit full rulle sedan lunchtid. Vi har tittat på Orange is the new black, ätit lunch, grillat och haft det allmänt trevligt.
Det känns som att dagen har varit en enda lång sammandragning (eller ja kanske inte riktigt men nästan) med tillhörande molvärk. Det är bara att förbereda sig på att det nog kommer att vara så här i ett par veckor framöver. Men just idag känns det faktiskt helt okej. En bit av… ja varning känsliga läsare… slemproppen gick imorse… men det betyder ju egentligen inte så mycket mer än att det inte är superduperlång tid kvar.
Så, nu har jag fått den trevliga informationen ur mig. Nu ska jag mysa upp mig i Thomas famn och titta på slutet av Gladiatorerna. Kanske kan jag tigga till mig en fotmassage. Det hade varit fantastiskt.
Ikväll har vi grillat och tittat på ytterligare en kass skräckis.
