I Amélies värld är den gångna operationen det minsta bekymret. Att sitta stilla, ha tråkigt eller att inte riktigt veta vad som tillfredsställer en rastlös eller trött liten kropp är överväldigande. Vi sover ganska dåligt, äter ofta, skrattar, vill stödja på benen med hjälp, faller tvärt framåt när vi försöker sitta och undersöker storögt diverse prylar i händerna och smaker i munnen. Ersättning har precis börjat introducerats och snart dukar vi fram maten på bordet. Att slänga saker på golvet verkar bli den nya grejen och den annars så oumbärligt populära babysitter börjar bli tråkig = mindre fria händer för föräldrarna. Stora ting för en väldigt liten person.
Amélie är ännu oförstörd av världens normer, liksom fixering vid utseende och eventuella reflektioner kring huvudformer. Och även om vi förstörda vuxna kan bortse från det där så finns det såklart intresse kring förändring av utseende och tankar kring hennes nya huvudform, baserat på andra faktiskt värdsliga grunder. Med det sagt tänkte jag att vi skulle ta oss en titt på hennes ansikte före och efter operationen.
Här, någon vecka innan operationen.
Sen, ungefär fyra veckor efter operationen.
I veckan föll den största skorpan bort och allting som finns kvar av operationssåret är ett rosaskiftande ärr. Fjädern i pannan syns väl och bulan över det ena ögat finns kvar men ser ut att ha börjat mattas av. På sidorna av pannan går det med fingrarna ana något som jag tror är de invändiga stygnen/spikarna som håller allt på plats. Återbesöket för kontroll är bokat till den 20/7. Ska ta med en lista på frågor som tillkommit sedan fokus har förflyttats från att göra till att ha gjort. Hur som helst. När vi ändå är igång tänkte jag att vi skulle ta och kika på såret. Inga färska blodiga bilder utan fokus på progressen från skorpa till ärr. Trots att det färska såret inte var så otäckt som väntat så tror jag vi gör bäst i att låta det vara. För Amélie och eventuella läsare eller oroliga föräldrar.
Strax efter att såret börjat skorpa sig och små partier redan trillat av, 1-2 veckor efter operation.
När skorporna trillat av, ca fyra veckor senare.
Kommentera (2)
Sitter återigen i vår stora säng med Amélie på armen och njuter av en liten stunds kvällsrutin. Idag sömnstrejkades det på eftermiddagen vilket resulterade i sömn direkt när visan slogs på. Så märkligt att en liten bebiskropp kan förvandlas från sprattelgubbe till utslagen på två sekunder. Trygghet misstänker jag.
I två dagar har allting varit sånär som vanligt. Det enda som skvallrar om vad vi gått igenom är några bulor i pannan, ett sår från öra till öra, hårtvätt varannan dag, lite starkare skrik än tidigare och en ny ansiktsform. En vecka och en dag efter operationen blev allting som vanligt. Ingen mer alvedon, ingen mer uppenbar smärta och en del av den här resan är avklarad. Fjädern i pannan påminner om ett kommande fjäderuttag, men, det blir så mycket mindre och det blir då.
Måndag, tisdag och onsdag var gnälliga och oroliga men också stundtals väldigt glada och lite som vanligt. Snabba turer och kort mellan skratt och gråt. Lätt att somna om i egen säng efter mat men väldigt ledsamt att stundtals vakna, inte minst om natten. Uppenbar ledsamhet när pannan borrade ner sig i något underlag eller vid vissa lyft. På onsdagskvällen började jag känna mig ganska maktlös, hur länge skulle hon behöva ha ont? Funderade också på om så var fallet eller om beteendet baserades på oro. Kanske var det också en kombination. Hur som helst. Det var en fröjd att leka och gosa igenom hela torsdagen, fredagen och nu lördagen. Det här är över nu!
Kommentera (2)
Femte dygnet blev det sista och i skrivande stund sitter jag i soffan här hemma. Är barfota, dricker kaffe ur egen favoritmugg, har duschat i egen dusch och sovit i egen säng. Har nyligen sövt en trött Amélie som nu sover gott i sin egen säng.
På kvällen det sista dygnet på avdelningen var det något utmanande att få dig att somna. Vi vaggade, vyssade, matade och stoppade upp och ner i sängen. En dos av ditt vanliga kvällsjag med lite extra intensitet. Du somnade sedan gott, vaknade upp vid 01 för mat och medicin, somnade om och valde sedan att ta morgon vid 04. Gjorde några försök med vaggande, vyssande och liggammande men insåg ganska snabbt att du bara ville vara vaken. Hann packa, leka och plocka undan innan klockan slog 06 och du återigen började visa tecken på trötthet. Vi somnade båda om och blev väckta för flytt tillbaka till avdelning 27 klockan 07:00. Tur att jag packat tänkte jag och fick direkt skjutsa sängar genom korridoren. Amélie fick sin sista dos Ipren där på natten och klarade sig sedan enbart på alvedon och kommer så göra ett par dagar hemma innan vi trappar ner och slutar helt.
Svullnaden var märkbart mindre och den nya ansiktsformen gjorde att vi var osäkra på om mer minskad svullnad ens var att vänta. Fick i motsats bekräftat att pannan fortfarande var svullen. I samma veva kommenterades hur resultatet såg väldigt fint ut samt att såret läkt så där som det ska.
Såret är vidare en storartad berättelse i sig. Kan inte förstå hur det kan läka så fort. Från att dag två vara rött och bitvis vätskande till att nu, dag sex, vara märkbart smalare och i stora delar helt torrt. På samma sätt som det nästan går att se pigga nya växter ta skott går det se hur det här såret läker. Även om ditt hår ännu inte kan täck ärret så undrar jag om det kommer synas särskilt väl om bara någon vecka. Så fascinerande på något sätt även om kvällens sårtvätt inte är något som jag ser fram emot direkt.
Hur som helst. Efter flytten till avdelningen serverades jag sedvanlig frukost, bytte om och sminkade mig för första gången sedan ankomsten och återgick till rummet där vi själva spenderade morgonen i väntan på utskrivning och möte med kirurgen. I korridoren förbereddes diverse patienter för veckans operationer och det kändes helt overkligt att vi varit i samma sits för bara några dagar sedan. Tog en promenad till dagrummet för att låta Amélie titta på akvariets fiskar och mötte en föräldrar som satt och väntade på sin son. Att små barn opereras är vardag här och arbetet som sköterskorna och kirurgerna gör är fantastiskt. Känner enorm tacksamhet för att operationen gjorts möjlig och att allting gått så bra hittills.
När klockan slog tio anlände kirurgen, visade en skiss på vad operationen åstadkommit, berättade att en viss snedhet är lägesbetingad och inte gå att göra något åt samt att fjädern som är inopererad kommer plockas ut om 6 månader. Han var nöjd och mycket annat nytt var det inte att förtälja. Papper för reseersättning och vab skulle färdigställas och efter snabb info om eftervårdnaden hemma lämnades vi ensamma i väntan på borttagning av CVKn (infarterna som varit fäst vid halsen).
Borttagningen var inte populär. Amélie var trött och skriket ekande. Vi fick stanna en timma för att avvakta eventuell blödning och efter lite vaggande somnade Amélie gott. Inga problem tillstötte och klockan 12:15 tackade vi för oss, gick och åt lunch, packade in oss i bilen och styrde vidare mot Malmö.
Därmed var sjukhusvistelsen över för denna gången och jag är så otroligt imponerad över din styrka och tuffhet Amélie, vi hade inte klarat av detta utan dig!
Kommentera
Det fjärde dygnet verkar komma att bli vårt näst sista dygn här på avdelningen. Om inget försämras lämnar vi för att åka hem redan imorgon, fem dagar efter operation.
Vi somnade tidigt och ganska utmattade igår. Droppets karakteristiska ljud sövde med största sannolikhet min kropp. Påminde samtidigt lite skrämmande om alla maskiners sus på CIVA. Lugnade dock snarare med tanke på återhämtningens progress och väntad effekt efter dagens många spyor. Och att det gav resultat.
Vid 23-tiden vaknar jag av att Amélie brottas med sin napp i sängen, de glada trötthetsskriken går på högvarv och benen ligger sällan kvar på marken mer än någon sekund. Hon är dessutom uppenbart hungrig. Äter tomt snabbt och fortsätter med sin gymnastik, både kroppslig som oral. Vi får till två blöjbyten och en hel timmas vaggning. Amélie har lite ont när hon ändrar position men är snarare uppgiven pga. trötthet i kombination med energi.
Jag tackar sjukhusspjälsängen för sina vaggande egenskaper då rörelsen blir sista droppen som krävs för återgång till sömn. Med napp i munnen, snutte över ögonen, kaninen under ena armen och räven under den andra somnar hon liksom jag gott om igen. Vaknar av att sköterskan vid två tillfällen frågar hur Amélie mår och ytterligare en gång när det är dags för mig att ta tag i påfyllningen av alvedon. Klämmer in blöjbyte och amning. Helt klart en aktiv natt.
På samma sätt har dagen löpt på. Att summera den i detalj är en utmaning då vi mest har skött oss själva. Inga fler löpande kontroller eller annan upppassning, bara besök för smärtlindring, frukost och snart kvällsfika. Energisk Amélie, lek, gnäll vid nya positioner, många bajsblöjor (hurra för en fungerande mage), promenader i korridoren (bu för regnigt göteborgsväder) har toppats med något som liknar en släng av övertrötthet. Vi har rent praktiskt tagit av hättan, tvättat håret på nytt och kan pga den lättnade svullnaden verkligen se och föreställa oss hur du nu ser ut. Det är ganska stor skillnad för oss som ser dig varje dag. Lika fin nu som då men nu mer i likhet med en ordinär bebis, med sådär stort och runt huvud och massor av plats för en växande hjärna. När svullnaden går ner kommer de insatta fjädrarnas form med stor sannolikhet gå att ana i pannan, huvudet kommer vara lite buckligt och ärret löper i sicksack från öra till öra. Små detaljer med andra ord.
Idag har Ipren ersatt morfin och vi vill verkligen ta dig med oss hem. Har varit lite orolig över hur det kommer bli när vi kommer hem men kan, som jag tidigare skrev, inte annat än längta. Tänker. Att om sköterskorna och läkaren känner sig trygga och övertygade om vår utskrivning imorgon så åker vi. Det kommer bli utmanande att tolka smärta och ta hand om öppet sår – men det är en liten del i det hela. Håll tummarna för att natten blir lugn och lika framgångsrik som tidigare dygn. Klarar vi oss utan morfin och spyor så tar vi förmodligen vårt pick och pack och drar. På samma sätt som det är en fröjd att följa din återhämtning här är det efterlängtat att se dig i vår vardag igen.
Håll tummarna!
Kommentera (5)Det börjar kännas som att vi varit här i en mindre evighet. Kontrollerna har minskat från varje, till varannan, till var fjärde timma och bristen på uppassning gör tillvaron något långtråkig. Men viktigast är att Amélie får tid och utrymme att återhämta sig, och det går på rätt håll.
Det tredje dygnet har vi äntligen fått ta del av din fina personlighet. Vaknar mitt i natten av sprattlande hunger, möts av ljud och mild lek i sängen tidig morgon och du rör armar och ben sådär som bara du kan. Huvud och ansikte är fortfarande svullet men vid ett förväntat byte av hätta och kompresser slog du upp dina bruna. Så fantastiskt. Vi möttes direkt av ett efterlängtat leende och tycker att det är underbart att få kontakt med din blick igen.
Vi har efter uppmaning varit ute på en promenad, du sov och missade både kvittrande fåglar och försommarens alla dofter. Din huvudform är sådär bebislik som väntat och trots mycket vätska kan vi ana hur du ser ut.
Mycket medgång och milstolpar är med andra ord avklarade. Du är så duktig och tuff. Samtidigt fortsätter morfinet att sätta den lilla kroppen ur balans. Maten får inte alltid stanna i magen, matlusten är lite sisådär och det gnälls en hel del när det ska bytas position. Vid några tillfällen har du varit otröstlig och då snabbt fått smärtlindring i CVKn (infarter som ständigt är fästa på halsen). Inför natten har du fått dropp för att fylla på med vätska och energi.
Vi lägger en framgångsrik dag på hyllan och samlar extra energi för ytterligare återhämtning imorgon. Jag som tidigare gärna stannade här flera dygn extra har verkligen börjat längta hem. Du sover här bredvid och jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer kännas att återigen sitta och titta överkanten på dig i din egna säng. Jag tänker att jag aldrig någonsin ska önska att byta bort en sekund av minuterna med dig. Vare sig det är lätt, svårt eller krävande.
Nu börjar jag förstå att vi snart kan vara hemma igen och jag hoppas att du anar en känsla av detsamma!
Kommentera