Ligger på en säng i Johannesvillan (där T kommer sova om nätterna) och vilar efter att ha lämnat lilla Amélie på operation. Natten var lugn, Amélie sov bättre än jag, åt exemplariskt (sovande) klockan 04:00 och höll högt mod ända fram tills vi rullade ner till operationsvåningen. Efter lite lugnande fick hon napp, jämrade sig pga. stick i foten och påträngande hunger. Efter en liten stund kom narkosläkaren, fyllde masken med gas och förde den över Amelies lilla ansikte. Hon sprattlade något men var påtagligt påverkad av trötthet. Fällde några tårar av nervositet men också lättnad, vandrade ut i korridoren lite tankspritt och längtar nu något oerhört tills vi får se vår lilla igen.
Omkring 12-14 ringer de och då dröjer det en timma tills vi får träffa henne. Det värsta är nu och snart är det bättre.
Paus.
Fick flytta bilen pga. felparkering och jagar fortfarande lösning på full p-plats. Praktiska saker blir återigen distraktion och tröst.
Vi hörs snart igen.
Kommentera
Har börjat fundera ganska rejält på hur och när det faktiskt kommer dra igång – när kommer min kropp vilja förlösa sin bebis? Det finns ju ett antal tidpunkter på dagen då det inte känns helt optimalt att börja slåss med värkar. T.ex. innan frukost (hungern!), strax innan läggdags (tröttheten!), mellan middagarna (bristen på energi!) eller egentligen precis när som helst utan förvarning. Och om vi har förstått saken rätt så är det oftast precis just så som det drar igång, även om förvarningarna knackat på dörrn tidigare.
Tänker att det måste vara extra bra att fylla på med lite extra energi mellan måltiderna. Fruktsalladen och diverse varianter av smoothies har fått sig ett regält uppsving och gjort återkomst i mitt liv. Anledningen formuleras tid, argumentationen ovan samt rastlös behaglig energi. Bjuder med anledning av det senare på både bild och receptet på en favorit; avokado smoothie.
Ingredienser
1 banan
1 avokado
några dl mjölk (vanlig, kokos, mandel, havre eller liknande)
kokosflingor
en näve babyspenat
Mixa och njut – en smoothie full med grön energi och riktigt krämig smarrighet.
Tiden springer mer än vad jag själv gör. Inte nog med att benet saknade den där vikmuskeln till den grad att jag trodde mig tappa hoppet första dagarna så växer den där magen i raketfart. Tji fick jag som började fundera på om inte magen var lite liten eller trodde att jag ska skulle kunna gå promenader på kyrkogården redan denna veckan. Men julen har varit här och piggat upp ordentligt. Huvudpersonen behagade dock inte dyka upp så vi sparar på våra barnsliga krafter till nästkommande år.
Mitt i detta lite omysiga fysiska tillstånd (jag har dragit på mig en förkyldning till råga på allt) måste jag ändå säga att kroppen är bra mäktig. Bara på en vecka har jag gått från att inte kunna lyfta benet från underlaget (liggandes på golvet med rakt ben) till att klara tio repetitioner utan någon direkt smärta. Lyften gör fortfarande ont när jag inte koncentrerar mig nog och om jag ska tycka synd om något i min kropp så är det det där stackars korsbandet som inte fått njuta av att strecka ut sig på alla dessa veckor. Inte konstigt att det smärtar när jag ovant sliter i det med mina orutinerade muskler. Att jag börjar känna mig klumpig och begränsad känns lite som en bisak i sammanhanget, även om det säkert är lite roligt att föreställa sig hur jag tar mig upp och ner från yogamattan med hjälp av ett ben och alla de där 14 extra kilona på kroppen. Än roligare är det för mig är att tänk på allt som kommer hända med progressen under den kommande veckan. Helt fantastiskt vore ju om jag kunde gå sakta men ganska normalt utan kryckor, åtminstonde inomhus.
Hur som helst så ska bärsjalen tvättas (hjälpmedel ifall bebis kommer innan benen fungerar), förlossningsbrev ska skrivas och jag ska jobba heltid de kommande två veckorna. Idag var första dagen, och jag har verkligen glömt bort hur uppslukad man kan bli av att lösa problem med kod. Det ska bli fantastiskt att vara föräldraledig där efter men samtidigt känns det skönt att veta att jag har ett väldigt roligt jobb att komma tillbaka till på halvtid om ett halvår. 2017 är snart här, i likhet med 2016 förväntas året bli både så oklart och så spännande att det är svårt att fokusera på allt fint som händer i nuet. Slut på rapporteringen och åter till sjukgymnastiken – nu ska här fokuseras på härligheten i att spänna muskler och stretcha senor.
KommenteraIdag är dagen med stort D. Dagen då benskenan åker av och jag omvandlas till någonslags bambi på hal is. Minus den taniga kroppen och de smala långa benen då förståss. Jag lär väl stoltsera något väsen som utseendemässigt är något helt annat, snarare något helt tvärt emot. Jag är ganska kortväxt när det kommer till underkroppen och har ett midjemått större än någonsin. Men inte skall det väl beklagas, det är ju en liten bebis som tjockar på sig där inne. Läste att de börjar lägga på sig synligt fett nu. Knubbiga lår, runda armbågar och nackveck – gulligt! Känslan lär dock vara den samma. Ostadigt och … läskigt.
Så viktigast idag blir att hålla mig på benen och trygga den kära magen. Let’s träna upp detta benet nu! Bjuder på en glad bild på den där magen och håller tummarna för att benet är i någorlunda kondition. På återseende, med en uppdatering.
Nu är du ca 44cm lång och väger omkring 2.38kg. Jag börjar bli olidligt spänd på hur du ser ut, låter och känns. Jag tänker på bilder på oss när vi var små och inser att vi båda är så långt ifrån varandra lika att det är helt omöjligt att förutsäga hur du kommer se ut. Att din far har en hel hög med dominanta attribut så som mörkt hår och mörka ögon gör mig ganska övertygad om att du kommer vara honom upp i dagen. Men vilka element kommer du ärva från mig. Kroppsformer, färger, egenskaper? Än märkligare känns det att ge dig ett namn innan vi fått träffa dig och lära känna dig. Det ska bli mäktigt och nu är jag förväntansfull. Några cm och kg till, sen är det fritt fram att sträcka ut dig i världen.
Här ovan finns några bilder på din mor. När hon var väldigt väldigt ung.
Kommentera (1)