VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Operationen: andra dygnet

A9298199-7FB3-431A-A02B-84FA850AAAECSköterskorna gjorde löpande kontroller varje timma, hela dagen och hela natten. Under natten fick Amélie morfin, i förebyggande syfte, var fjärde timme. Trots ständiga avbrott sov både hon och jag. Eller. Jag lyckades slumra något mellan varje kontroll och sov helt igenom två utav dem. Någon gång vaknar jag av att Amélie ligger och pillar på kompresserna och runt 05:00 vaknar jag av att hon ligger och spyr, en biverkning utav morfinet vars sista nattdos skjuts upp något. Pappan sover på Johannesvillan efter en struken plan om att sova i skift. Vi kommer överens om att jag ringer om jag inte får sova. På morgonen drygas kontrollerna ut till två gånger i timman och morfin ges bara när Amélie börjar visa tendens för smärtpåverkan. Hon håller sig morfinfri allt från 4-5 timmar och får antibiotika och alvedon löpande.

Utöver kontroller omfattas dagen av hårtvätt, ny hätta för att skydda en liten blödande spricka, amning utan följande spya och bortkopplande av drop. Vi ger själv alvedon som levereras i burk, väger alla blöjor och har fått kramas en hel del under dagen. Att ta av bandaget var lite läskigt men mest fantastiskt skönt. Vi kan nu se en rund(!) panna, välbekanta öron, ana en svullnad som är på nedåtgående och det är lättare att böra och röra. Amélie gillar att vara i våra famnar men sover bäst i egen säng precis som annars. Att ha kompresser på ögonen är stundtals inget kul och att lägga på nya ligger långt ner bland accepterade lekar, men allt som oftast finner hon sig i att inte se.

Annars har hon börjat peta på sina fötter, plockar ur nappen, klämmer på mjukisdjuren, har bitit på son bitring, kramar våra armar och sluter sina ben om vår kropp. Hon blir lugn när vi sjunger för henne och hennes spellistor på Spotify tröstar. Lätt missnöjdhet har bytts ut mot lite starkare skrik och kanske kan vi ta det som ett tecken på att hon börjar piggna till från sin smärtsamma, eller kanske smärtlindrande, dvala.

Runt lunch flyttade hela avdelning 27 över till grannen 14. Här ligger vi nu, på en vuxenavdelning med lite kalare väggar, något större rum och längtar så tills svullnaden för ögonen ska lätta och vi kan få ögonkontakt igen och kanske ge oss ut på en promenad. Morfindoserna har minskat och sprattlet accelererat men ännu sover Amélie stora delar av dagen.

Vi sitter här vid din sida och väntar på dig min vän!

Kommentera (1)

Operationen: första dygnet

0184B96A-7919-4746-A551-9DC75EA3D0F6Sedan operationsdagens morgon (bild ovan) har vi hunnit med en hel del milstolpar. Efter ett nytt försök till sömn, lite lunch och olidlig väntan på avdelningsrummet ringde äntligen telefonen och vi fick bekräftat att operationen var över och att allt gått bra. Närmare två timmar senare kommer nästa besked och vi bokstavligt springer ner till CIVA för att möta upp. Amélie sover djupt, kramar ibland vår hand och protesterar inget vidare när personalen på rutin både plockar och grejar. Hon har en, för oss okänd, liten kanin i sin hand. Hon har fullt med sladdar runt sin lilla lilla kropp och det känns extremt jobbigt att se men inte känna igen. Värst är att inte på samma sätt som tidigare kunna känna, bära och röra. Ganska väntat men omöjligt att förbereda sig på. Huvudbandaget gör huvudet stort och märkbart runt – en första aning om hennes nya huvudform. Hon luktar ingenting förutom rent sjukhus. Tiden springer iväg. Vi kramar hennes hand, viskar i  hennes närhet, tar sedan båda en tur upp på avdelningen för att tömma bröst och fylla på magar. Tillbaka och samma procedur upprepar sig. Nu sover hon märkbart djupt och vi bestämmer oss snart, med extra övertygan från personalen, att återigen lämna för att sova en stund på var sina håll. Vaknar hon så ringer de direkt.

Processed with VSCO with f2 preset

Jag somnar som en stock runt 21:00, väljer att inte skicka de där extra smsen till de nära för att undvika att få svar tillbaka. Vid 23:45 knackar det på dörren och Amélie är vaken och hungrig. Klär på mig det nödvändiga, gör det snabbaste toalettbesöket i världshistorien och springer ner tre våningar i trapphuset. Tänker – ”hon skulle inte behöva vakna ensam!” och möts av en gnyende tjej som verkar hålla med. Hon är snabbt på plats i min famn, snuttar, jämrar sig och somnar ganska snabbt om igen. Stannar kvar på rummet och sover vidare i en tältsäng som nattpersonalen, när de förstår att jag inte vill lämna, installerar där bredvid. Vaknar av lite gnäll runt 04, kryper ned bredvid henne i sängen och slumrar själv till någon timma. Väl på morgonen får vi veta att allting ser väldigt bra ut och att vi kommer få flytta upp på avdelningen redan på förmiddagen. ”Otroligt, hur är det möjligt redan?” tänker jag.

A52C1F65-5E64-4000-950E-7E844AF00450

Här sitter vi nu, på avdelning 27. Amélie sover i sin säng, nöjer sig oftast med att klämma på ett mjukisdjur och ett finger, kommer till ro av våra samtal och har även hunnit äta en munsbit som hon ganska snabbt spydde upp delar av. Hon är svullen i ansiktet, har dropp, ser igenting och har även börjat sprattla lite karaktäristiskt. Om det beror på oro och smärta eller sedvanliga ting är oklart men att det är vår Amélie som ligger där är självklart. Hon är så duktig, stark och verkar återhämta sig väldigt fort. Hon är vår hjälte och ibland undrar vi om det är hon som tröstar oss när vi sitter och håller hennes hand.

Inlägget skrevs igår, 8/7.

Kommentera (3)

Operationsdagen

Johannesvillan

Ligger på en säng i Johannesvillan (där T kommer sova om nätterna) och vilar efter att ha lämnat lilla Amélie på operation. Natten var lugn, Amélie sov bättre än jag, åt exemplariskt (sovande) klockan 04:00 och höll högt mod ända fram tills vi rullade ner till operationsvåningen. Efter lite lugnande fick hon napp, jämrade sig pga. stick i foten och påträngande hunger. Efter en liten stund kom narkosläkaren, fyllde masken med gas och förde den över Amelies lilla ansikte. Hon sprattlade något men var påtagligt påverkad av trötthet. Fällde några tårar av nervositet men också lättnad, vandrade ut i korridoren lite tankspritt och längtar nu något oerhört tills vi får se vår lilla igen.
0EEAC79D-18E7-47F3-96A1-A1033DDCF243

Omkring 12-14 ringer de och då dröjer det en timma tills vi får träffa henne. Det värsta är nu och snart är det bättre.

Paus.

Fick flytta bilen pga. felparkering och jagar fortfarande lösning på full p-plats. Praktiska saker blir återigen distraktion och tröst.

Vi hörs snart igen.

Kommentera

Två dagar kvar

Hårvård och hudtvätt

Kvällens nattning är avklarad och imorgon befinner vi oss på Sahlgrenska vid samma klockslag. Ikväll har den första Descutan-tvätten genomförts och den kantades av en hel del skrik och gråt. Orutinerade föräldrar, trött bebis och ett himla otäckt skrubbande av nickande huvud, viftande händer och sparkande ben. Fetvadden flög ur öronen, tvålen letade sig otäckt nära ögonen och huden hann bli sådär våt och skör som efter ett lite för långt bad. Tre tvättar to go varav två hemma. Imorgon ökar vi takten och testar förmodligen någon ny position. Vår badbaljas spädbarnsinsats har i vanliga fall ett lite märkligt men godkänt fall men det passar verkligen inte särskilt bra för noggrann skrubb, tyvärr. I andra fall brukar vatten vara roligt och njutfullt men dagens leenden tog slut allt för snabbt. Håller tummarna att kvällens timme förvärrade och att morgondagen blir mer lyckad, gånger två.

För övrigt är lasagne och piroger bakade, kläder packade och efter lunch imorgon bär det av. Fortfarande lugnt och sansat. Jag kramas liksom tidigare lite extra hårt och repeterar den där packningslistan om och om igen i mina tankar. Förberedelserna är kanske någon typ av livlina eller distraktion men lugnet känns ändå varken foserat eller falskt. Samlar mina tankar och röjer undan det sista i köket innan resten av kvällen spenderas kravlöst i soffan. Även en förälders kropp kan tänkas behöva lite omvårdnad och vila. Imorgon bär det av!

Kommentera (1)

Följ